Idag, efter den krampaktiga föreställningen (2-1 till slut) mot Sydafrika är det väl inte många som tror att det kommer att hända. Inte jag heller. Har sett ett antal matcher nu tycker inte Sverige i kvickhet, tempo och passningsskicklighet har tillräckligt för att slåss om några medaljer. Men vi får återkomma i det ärendet.

Förbättrade villkor

Australien delar VM med Nya Zeeland, ett omfångsrikt VM - 32 lag för första gången vilket jag inte är säker på att damfotbollen ännu är mogen för - garanterade pengar till alla deltagande spelare. Runt tre miljoner vardera till världsmästarna.

Fifa, som länge pratade om satsning på damfotboll men fick väldigt lite uträttat, har äntligen förstått vad det handlar om och - vilket bjuder mig emot - man måste väl tillstå här att Fifa-presidenten Gianni Infantino därmed har levt upp till i varje fall ett av de löften han gav när han kandiderade. Att lyfta damfotbollen. Vinnande nation kammar hem runt 46 miljoner. Så nu kan damerna bli lönsamma också för sina förbund, något som det länge ställts som krav på - också i Sverige - för ytterligare satsningar och förbättrade villkor.

Damfotbollen har, på toppen, utvecklats enormt på bara de senaste åren. Vi såg det under fjolårets EM hur lag som Tyskland och England men även Frankrike och Spanien, hade flugit iväg och att Sverige inte riktigt hängt med. Det var ett språng in i framtiden med flera tekniskt skickliga spelare men framförallt - fart. Asiatiska nationer lekfulla och spännande att se.

Men sett till det hela; damfotbollen har alltjämt kvar sitt trasproletariat, spelare som försörjer sig med skitjobb, om de alls har några jobb. Att leva på fotbollen, på en nivå likvärdig ett bra civilt jobb, är alltjämt få förunnat.

Oroande skadebild

De storklubbar med sedan länge profilerade herrlag i världsklass som nu börjat hårdsatsa på damfotbollen visar på en väg. Men det finns en risk att den satsningen ännu tydligare kommer att dela upp damfotbollen i fattiga och rika och förstärka segregationen. Det är klubbar dit oljeländernas och andra miljardärers pengar pumpas in som också har råd med gott avlönade kvinnliga spelare.

Att det då och då spelas matcher inför fullsatta läktare tas ibland som intäkt för ett allmänt välstånd och att damfotbollen nu åtnjuter samma intresse och kärlek som herrfotbollen får uppleva på ett fantastiskt sätt till och med i ett litet land som Sverige - men det är tyvärr ett vackert sken som bedrar. Vardagen för de flesta kvinnliga fotbollspelare i världen är alltjämt publiksiffror under 1000 personer.

En sak som oroar inför framtiden; de oerhört många skadorna. Såg en uppgift någonstans att det handlade om närmare 200 spelare som skulle kunnat vara med i VM men som saknas på grund av skador. Konsekvenserna av hårdare satsningar, flera matcher, tuffare konkurrens. Men, konstaterar Juliana Antero, forskare vid French Institute of Sport; kvinnor är inte gjorda för att spela fotboll utan för att föda barn. Höftens anatomiska position gentemot lårbenet är olika mellan män och kvinnor. En man, säger hon, är en rak linje, kvinnor har en Q-vinkel eftersom de har en bredare höft för att främja förlossning. Knäna går därför inåt, en ogynnsam position för knäligamenten.

Och just knäskador är det stora problemet-

Välbekanta tongångar

Jag känner igen tongångarna; kvinnor är inte gjorda för fotboll. En av Sveriges mera betrodda fotbollsläkare sa detta till mig någon gång i slutet av 90-talet. ”Om jag skulle uttala mig strikt som läkare vore det min plikt att avråda flickor från att spela fotboll. Men eftersom jag själv är så fotbollsintresserad och ser deras spelglädje kan jag inte det. Man får ta det onda med goda”

Det är som med humlan. Hon kan inte flyga men hon gör det ändå. Flickor är inte gjorda för fotboll men de spelar ändå. Bra det, Livet blir fattigt om man inte tar några risker.

Skadorna har drabbat inte minst Sverige. Spelare som Kosovare Asllani, Amanda Ilestedt, Elin Rubensson, Fridolina Rolfö och Caroline Seger har dragits med skador men är nu hyggligt rehabiliterade. Oro och ovisshet finns där. Vet inte hur mycket man kan skylla en rätt torftig VM-start på det. Premiärnerver är bara löjligt att prata om. De finns väl i så fall i alla lag.

Närmast pinsamt hur lätt Amanda Ilestedt blev ifrånsprungen vid Sydafrikas ledningsmål, målvakten Musovic såg inte heller riktigt säker ut. Men det är de gamla svagheterna som finns kvar; tekniska brister uppenbara när tempot skall dras upp men det är just i kvicka aktioner och snabbhet i passningarna som svenskarna måste höja sig. Avgörande passningar av låg kvalitet, oväntat lite dominans från stora namn som Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius och Kosovare Asllani, alldeles för få skapade målchanser; det är mycket som måste bli bättre om vi skall finna det lönt att ställa klockan på ringning i fortsättningen.