Sverige är ett litet land, fast ett seriöst friidrottsland med ett folk som har älskat duktiga löpare och innovativa hoppare alltsedan Gunders Häggs dagar på 40-talet och Benke Nilssons ett decennium senare.

Att de båda favoriterna, Daniel Ståhl - dock med enorm konkurrens - och Armand Duplantis försvarade sina positioner som både olympiavinnare och världsmästare är ändå imponerande.

Valet av Europa

Friidrottens status i Europa (och Sverige) var ett av skälen till att Duplantis i tonåren bestämde sig för att utnyttja den möjlighet han hade att tävla för Sverige. Han hade börjat inse - det märkte han säkert redan i skolan - att friidrotten låg klart i skuggan efter den amerikanska fotbollen och baseball. 

Det har jag hört många stora friidrottare genom åren betona - sprinterfenomenet Carl Lewis bland andra, han hade rätt starka band till Malmö och MAI och var god vän med Duplantis nuvarande agent, Daniel Wessfeldt. Lewis sa vid ett av sina besök på MAI-galan i Malmö, att det var i Europa han älskade att tävla, här fick friidrottens stjärnor välförtjänt uppskattning, här arrangerades det en massa stora galor och i Europa fanns de stora pengarna.

Vi kan se det som en ynnest att den unge Armand Gustav Duplantis valde sin mors (Helena) hemland, gjorde det till sitt, flyttade hit, hittade en svensk tjej, lärde sig svenska språket och erövrade världen i blått och gult som en av hela jordklotets allra största idrottsmän - alla kategorier.

Ni märker kanske hur jag försöker komma runt fenomenet Duplantis genom att tassa i utkanterna av själva arenan, en liten bit vid sidan av den snäva sfär där detta enorma idrottsfenomen umgås med sina gelikar, sina stavval, sina känslor, nerver och krav på en publik som (det är hans egen tro) förväntar sig hopp på världsrekordhöjder så fort han kommer insläntrande med sina specialdesignade stavar på ett stadiomområde.

Stavhoppets svåra konst

Vi har ju sagt allt. Skrivit allt. Vi har redan vänt ut och in på alla superlativer som finns, vi har försökt förklara hans tekniska briljans, hans rutiner, hans perfektion, hans snabbhet, hans nästan ofattbara förmåga att knyta ihop stavhoppets alla svåra moment till en elegant kedjan av små detaljer som var och en måste fungera, klicka i varandra och bilda den komplicerade vägen från stavens placering i gropen till insamlingen av kroppens alla delar så att ingenting rör vid ribban.

Jag har skrivit det också efter Mondos tidigare triumfer I OS och VM och efter hans världsrekord; stavhoppet är friidrottens i särklass mest komplicerade och därmed svåraste gren.

Mondo får den att se så enkel ut att vi nästan glömmer bort att det fanns ett fenomen som hette Sergej Bubka som höjde världsrekordet från 5.85 (1984) till 6.14 innan Mondo tog över 2020. Han också i blått och gult, Ukrainas färger som vi på senare tid lärt oss stå upp för och känna med.

Stavhoppets utveckling beror till stor del på den tekniska modernisering av stavarna som idag är specialdesignade för varje hoppare och har helt andra förfinade egenskaper nu jämfört med under Bubkas dagar.

En njutning och en risk

Det är Armand Duplantis som bäst lyckats utnyttja de egenskaper som vetenskapen och materialtillverkarna bidragit med. Därför att han är snabbast av alla, stark och med en ingenjörsmässig perfektion när det gäller att foga samman de komplicerade momenten och närmast mekaniskt hoppa på exakt samma sätt oavsett om ribban ligger på 555 eller på 610 - segerresultatet i Budapest-VM. 

Där ligger hans styrka, återupprepningen, men där kan också gömma sig en liten risk. Genom att hela tiden maxa - aldrig gå på halvfart som en sprinter kan göra när han är överlägsen - maxar han ansträngningen varje gång han hoppar.

Han fick under guldhoppet känningar i det lår som tidigare gått i stillsam protest mot att överutnyttjas för så banala syften som att hoppa över en ribba, han kunde stannat på 610 och ingenting riskerat, pappa Greg ville det, säsongen är inte slut ännu, det är OS nästa år. Titlar och miljoner ligger och väntar på den som håller sig på topp. Men ett ack så litet hack i skivan kan förstöra mycket.

Men där ligger också en del av Mondos storhet och karaktär; han vill underhålla publiken, han tycker att de som betalt för att se honom också är värda att få uppleva ett världsrekordförsök, han njuter av showen, att ensam äga arenan. 

Men ju fler hopp han tar på de numera extrema maxhöjderna desto flera riskabla ansträngningar. Så kanske måste han, för att får vara kvar länge i en sport han älskat sedan han var fyra år, tänka lite egoistiskt och vara lite rädd om den extraordinära idrottskropp han fått och skapat. Och inte alltid flirta med publiken.

- - -

Det blev inget världsrekord i stavhopp. Det blir inte många världsrekord i friidrott längre - och det är ingenting att beklaga. Det finns alltför många gamla världsrekord kvar från 80-talet när öststaternas idrottare ”livnärde” sig ur det rika sortiment som läkare och pillerlaboratorier tillhandahöll. 

- - -

Har inte nämnt Perseus Karlströms gång-silver. Har svårt för gång. På ett OS för ett antal år sedan bad jag fotografen Peter Frennesson ta en bild på klungan av gångare. Han lade kameran på asfalten. Tryckte av. Bilden är fantastisk. Det hade gått att dra ett hopprep under. Alla fötter i luften. Samtidigt. Ingen fot som nuddade marken. Helt regelvidrigt med andra ord. ”Konsten att viska högst”, sa min gamle vän Tecknar-Anders på Svenska Dagbladet apropå gång. Jag tiger helt.

- - -

Reklamavbrotten i TV 4:s sändningar har varit ovanligt tröttsamma. Och många. Och väldigt störande. Det har pågått viktiga lopp, hopp och kast alltmedan vi uppmanats att samla våra lån, hitta ”rätt” bank eller titta på - smaklösast av alla reklaminslag; ICA:s äckliga klipp om kycklingfilé där man t o m kastar mat på varandra. Vidrig. Skäms! Och kända skådespelare som förnedrar sig i jönsigheter och outhärdligt trams. Man kan tänka sig att  byta butik för mindre. Tag tillbaka Ica-Stig!