Visserligen vann U18, steget under J20, guld i hemma-VM i Örnsköldsvik 2019, men på den högre nivån har utvecklingskurvan stannat av. I JVM:s medaljliga är facit två guld, från 1981 och 2012.  Finland kan exempelvis sola sig glansen av tre JVM-troféer.

En präktig målvaktstavla av Finlands målvakt, Justus Annunen, var precis den hjälp som ”Småkronorna” behövde för bronsjubel. Samt en handfull applådknipande räddningar av målvakten Hugo Alnefelt, med HV 71 som klubbadress, men fostrad i SDE Hockey i Stockholms norra förorter. 

Alnefelt var turneringens MVP, ur svensk synvinkel,  trots osäkerhet i semifinalen mot Ryssland, förlust 4-5 efter förlängning.  Kritikerhyllade backen Rasmus Sandin hade stort förtroende hos Montén, men blev pinsamt rundad när Rysslands Ivan Morozov pangade in avgörande 4-5.

Den här säsongen har redan över 100 svenska spelare NHL-status. Ur den här JVM-upplagan väntas minst ett tio-tal spelare försvinna ”over there” till nästa säsong.  Finska, ryska och tjeckiska spelare är inte alls lika attraktiva.

  Svensk ishockey svarar för utbildningen, men ersättningen på klubbnivå är skrämmande låg. Och har så varit ända sedan Börje Salming en gång bröt isen på 1970-talet. 

Under januari ska ett nytt avtal förhandlas fram mellan Svenska Ishockeyförbundet och NHL-organisationen. Ett avtal som ännu en gång kommer att dikteras av NHL:s välvilja – trots att den svenska utbildningsmodellen håller världsklass, ja det anser även NHL-styret.

Det stora problemet är förstås att Anders Larson, ordförande i förbundet, inte har något att sätta emot om NHL protesterar, och anser att det svenska ”budet” ligger för högt – ur deras synvinkel.

 Larson, och för all del landets hockeyklubbar, sitter i samma rävsax; de är helt beroende på NHL:s välvilja.  Vilka summor pratar vi då om,  ja brödsmulor från de rikas bord.  Vid varje spelarövergång utgår en utbildningsersättning som ska fördelas på klubb och distriktsnivå samt elitnivå. Det årliga totala  beloppet understiger 10 miljoner kronor, det är häpnadsväckande lågt. Inför den här säsongen skrev 26 spelare NHL-kontrakt där ersättning kunde knytas till svenska klubbar.

Hur ser framtiden ut? Ja, räkna inte med några större förändringar. NHL applåderar det arbete som Anders Lundberg, spelar – och utvecklingsansvarig på förbundet lägger ned på våra unga spelare. ”Varför betala mer, då svensk hockey fortsätter att producera spelare i en strid ström?” 

Det fanns en tid då svensk hockey försökte hota med maktspråk. Spelare skulle stoppas från Tre Kronor – om svenska kontrakt bröts och om NHL inte alls ville lätta på plånboken. Till och med nuvarande förbundskaptenen Johan Garpenlöv skulle en gång stoppas från en proffskarriär.

Klubbar och förbund fick snart krypa till korset. Bättre att ta brödsmulor från NHL, än att hamna på kollisionskurs med spelare som lockades av chansen att säkra en ekonomisk framtid.

Det var på 1980-talet, och ännu snart 30 år senare har ingenting förändrats i relationen svensk ishockey och NHL.

Framtiden är ljus för svenska bronshjältar i Ostrava, deras svenska moderklubbar får leva vidare med ideella insatser, förenings – och kommunbidrag och för SHL-klubbarna med i huvudsak ersättningar från C More och TV-avtal.  Samt egen uppfinningsrikedom med event och fastighetsbolag som stödjeben till hockeysverksamheten.

I fotbollen är situationen en helt annan – här kan elitklubbar bygga förmögenheter vid lyckade spelarförsäljningar till främmande klubbar. I ishockeyn slår rävsaxen till. Obönhörligt.

Kjell Nilsson