Det är en konst att hitta den idealiska nivån mellan att tillföra spänning och kunskap och att prata sönder. Det pratas i varje fall inte för lite. Analyseras alltför mycket. Särskilt i bollsporterna.

Fotbollen är värst. Som om det inte räckte med Glenn Strömberg när Viasat kör igång, sedan skall Martin Åslund och Bojan Djordjic skärskåda vad vi sett eller missat. Ola Wenström är en skicklig studiovärd men han borde ta några kurser med sina bisittare. Det blir för mycket taktik och positioner och för Åslunds del behövs ett lugnare tempo så att han hinner få med alla stavelser och inte sväljer hälften av budskapet i en sluddrig röra.

Sätt broms på Bojan

Bojan kan man ju gilla för hans sprudlande entusiasm, men herregud, kan ingen sätta en broms på karln. Han pratar för mycket, han är övertänd, vi behöver inte all den här informationen, det är inte så himla viktigt och allvarligt. Det är ju TV, för tusan, vi ser själva.

Men det är inte TV-bolagens styrka att undervisa och utbilda folk utan mediavana, det plockas folk från gatan lite hipp som happ som får leva på sina namn utan regi och hållhakar. Skärpning, tack! SvT utgör inget positivt undantag i det fallet.

Generellt när det gäller bollsporter är det för mycket tränarvokabulär och taktiska överkurser som förmedlas. Ge oss mindre men matnyttiga information. Erik Niva låter som en stridbar pamp på en sameriksdag men är fascinerande intill tröttsamhet med sina mångordiga omvägar i språket från A till Ö. Kunnig, alldeles egen, kanske nördig i överkant när han med kulturella ambitioner och socialrealistisk skärpa försöker förklara varför Liverpool inte längre vinner några matcher. Men han har i alla fall historiska kunskaper som sträcker sig utanför taktiktavlan och dem lyssnar jag gärna på.

Humor och entusiasm

Sveriges succéinsats i handbolls-VM upphöjdes till sin adekvata dignitet tack vare det strävsamma paret Robert Perlskog/Claes Hellgren. Här kan man tala om fungerande samspel, nästan som en pjäs under uppbyggnad med improviserade replikskiften, kommentarer och underfundigheter. Den djupa kunskapen svarar Hellgren för, den skicklige landslagsmålvakten som nog var den förste i landet - möjligen i hela världen - som började föra statistik på motståndarnas spelare och skyttar, en kartläggning som ökade hans möjligheter att stå i vägen för bollen. Båda har humor och entusiasm och Hellgren vet dessutom allt om alla spelare och även om han också kan verka insnöat nördig så lyser en självdistans igenom som är klädsam och vi struntar i att han beströr oss med en massa tekniska termer som vi inte riktigt förstår.

Alpint iskallt just nu

Nu väntar VM-tävlingar i alpint, skidskytte och längd. Alpint ligger en bit ifrån min medfödda intressesfär men med sådana fenomen som Stenmark, Pernilla Wiberg och Anja Persson fick man ju en oemotståndlig underhålls- och thrillernisch som man inte kunde tacka nej till. Johan Ejeborg och Tobias Hellman är stabila och korrekta - varken mer eller mindre - Pernilla är klok, analytisk och känslosam och kan bita ifrån som ingen annan (det får gärna bli oftare) och hon är ju en stjärna av alldeles slag, den svenska damidrottens absoluta banbrytare i allt vad hon företog sig. Därför lyssnar man. Tycker också om Maria Pietilä Holmner; med lite mera självförtroende och framfusighet kommer hon att bli riktigt bra. Synd bara för både henne och Pernilla att den alpina skidsporten i Sverige just nu är rätt ointressant att kommentera.

Skidsportens mysterium

Vinterns bästa TV-underhållning är tveklöst längdsprinten och skidskyttet. Läste i Svenska Dagbladet författaren Lena Andersson beklaga sig över skidsportens förflackning, att den blivit för publikvänlig och såld till kapitalet. Lena (själv gammal skidåkare) är alltid intressant att läsa men det här var lite reaktionärt i överkant. Visst var det fascinerande när skidåkare försvann ut i skogen på en femmil och ingen visste något förrän de dök upp i ett skogsbryn efter tre-fyra timmar men det går inte att bortse från publikens krav; gemensam start, inte minst som i sprinten, är fascinerande. Längdåkningen förmedlas till oss av mitt favoritteam Jacob Hård och Anders Blomqvist.

Där finns entusiasmen, den djupa kunskapen, pingpong-dialogen och jag vet ingen som likt Blomqvist kan ge oss hela skidsportens mysterium på några meningar. Oavsett om det gäller träning, återhämtning, mjölksyra, kost, förberedelser, överträning, bantyper, skidval, stavar, spann och åktekniker så vet han det vi behöver veta. Kärleken till sporten har de båda två och visst kan den ta överhanden och göra så att den skarpa kritiken och analysen uteblir; det är ju ett problem för alla, inte minst före dessa aktiva som tar plats i kommentatorsbåsen. 

Grått och trist från skidskyttet

Skidskyttet med sin större bredd och inbyggda spänningsmoment, sin allt ökande popularitet hade förtjänat ett kommentorspar som Hård och Blomqvist, men, tyvärr; där är det mörker. Ola Bränholm gillar sitt jobb, det hörs, han kan sporten, han skulle bara behövt ett kunnigt, entusiastiskt, frispråkigt bollplank. Helena Ekholm är mera en intetsägande megafon, rädd för att ta plats, alltför grund i sina analyser. Lotta Fahlberg - snälla, varför kommenterar hon skidskytte? Malande, enformigt, tråkigt. Och Björn Ferry, fast han har så mycket kunskap och idéer och verkar pratglad; det känns inte som att han hade så roligt på jobbet han heller. Fast han borde trivas som fisken i vattnet.

Nej, skidskyttet är värt något bättre och jag sitter faktiskt och tänker tillbaka på min gamle vän Christer Ulfbåge som i par med Kalle Grenemark lät som att de hade det lika spännande och underhållande som vi hemma i stugorna.