Det gäller att stå för vem man är, plocka med sig termosen och matlådan, spotta i nävarna, rätta munnen efter matsäcken.

Det är ingen överraskning att Juventus slår Malmö. Men det var en naiv uppställning som tränaren Jon Dahl Thomason skickade ut, ett försök att spela ett spel som tagit laget till den här nivån via betydligt sämre motståndare.

Felaktig taktik

Juventus är en alltför slipad gammal dam för att låta sig förföras av kusinen från landet.

Här borde MFF spelat primitivare, ställt upp en fyrbackslinje, fyra mittfältare och gett sig själva chansen att täcka hela planens bred, får stopp på kanterna.  Varken Sören Rieks eller Jo Inge Berget är i grunden försvarsspelare, nu tvingades de till ytterbackspel, Juventus överbelastade med spelare på speciellt sin högerkant och försvarsspelet rämnade en ödesdiger minut i slutet av första halvleken.

Det höll i tjugo minuter, såg till och med lite lovande ut men det var medan gästerna ordnade till klädseln, lade servetterna i knät, skålade och gick till verket.

MFF fick en lektion och bör ta lärdom. Man måste vinna den taktiska matchen för att kunna rubba de stora, skapa trygghet och göra det svårt för motståndarna. Där misslyckades MFF.

Ingen väntade seger här, men man får inte låta sig överrumplas så lätt. MFF:s alltför optimistiska taktik gjorde det lätt för att Juventus.

Händer inte igen

Det var 1979 Malmö FF spelade final i dåtidens motsvarighet till Champions League - Europacupen. En turnering för endast mästarlag från de europeiska länder som då var betydligt färre än nu. Det var i tider före fotbollens stora folkvandring då spanjorer höll till i Spanien, engelsmän i England, italienare i Italien och där det stora inflödet av spelare från Sydamerika och Afrika inte börjat.

Med tanke på hur fotbollsvärlden ser ut idag är Malmö FF:s prestationer 2014, 2015, 2021 - att gå in i Champions Leguaes gruppspel - en lika stor prestation (nästan) som när klubben gick till final och förlorade mot Nottingham Forest 1979.

Ingenting tyder på att denna bragd - också belönad av Svenska Dagbladet - kommer att återupprepas.

Med nuvarande struktur - 51 procent medlemsägarskap - kommer inga svenska klubbar att ens kunna närma sig de miljardomsättningar som krävs för att konkurrera i Europa om spelare och titlar.

Om fältet släpps fritt för vidlyftiga spekulanter från hela världen finns risken att bli Kinaägt eller att Qatar går in som ägare. Malmö FF och talibanernas flygplats i Kabul bröder till samme skrupelfrie, ekonomiska fader Q. Gud hjälpe mig.

Återhämtning behövs

MFF är den enda klubben i detta millennium som satt hyggligt avtryck ute i Europa. Men det är tuff uppgift att hålla, om så bara lagom Europeisk mellannivå, och samtidigt med andra handen (foten) lite lättvindigt avväpna sina allsvenska motståndare.

Ingen klubb, inte ens MFF, klarar att vinna Allsvenskan varje år och samtidigt hävda sig internationellt. Tror inte ens det är önskvärt. Det behövs lite återhämtning emellan. Visst, det är de ekonomiskt starkaste som vinner mest, MFF är därvidlag i en särklass i Sverige som aldrig skådats. Men det är inte en ovedersäglig sanning att rikast alltid vinner. MFF kan tappa poäng i Varberg och häromkvällen såg jag minkfarmarnas stolthet, Mjällby, ge AIK på pälsen i varje fall spelmässigt. Imponerande, passningsskicklig, modig fotboll mot ett lag som gör anspråk på att kunna vinna det allsvenska guldet i år. Mod, vilja, hjärta, lojalitet, stolhet kan inte köpas för pengar.

Eriksson och landslaget

Stockholmsbaserade s k experter talar alltid om MFF:s breda trupp men har tydligen missat att de som står utanför en ordinarie elva inte riktigt håller måttet när de får chansen. 

Man får kanske ta sitt internationella år och försöka utmana de stora och hämta ny kraft i mellanåren och satsa på att vinna Allsvenskan igen. Tror i varje fall inte att MFF klarar båda utmaningarna i år.

Och om nu Djurgården - vilket de visade i derbyt mot Hammarby - skickligt orkestrerat av  Allsvenskans mest betydelsefulle spelare just nu, Magnus Eriksson (briljant när han Champions League-spelade för MFF)  hittat tillbaka till vårformen är det Sveriges bästa lag just nu. Det förvånar mig att Janne Andersson inte plockar med Magnus Eriksson i sin landslagstrupp. Han är en fighter, en dirigent, den bäste passningsläggaren, har ett fint skott, ett klokt fotbollshuvud, fräckhet och mod och är tillika en strålande, aggressiv kapten för sitt Djurgården. Det är spelare med hans karaktär som landslaget behöver.