Sverige kom till VM-turneringen i Australien med stora förväntningar på sig. Rankade som trea i världen av Fifa (den rankingen kan man i och för sig alltid diskutera),  kapacitet för pallen. Alltså motsvarade laget helt förväntningar. Det är ändå en bra bit över godkänt betyg. I mitt gamla skolbetyg fanns på skalan ”med utmärkt beröm godkänt”. Det får vi ge dem.

Rätt - med facit i hand

Peter Gerhardsson har under sin tid med landslaget höjt lagets lägsta nivå. Det står på en stabil grund nu. Riktigt uselt blir det aldrig, nivån tillräckligt hög för att med mycket slit, starkt fysik och uppoffrande samhandling (bra norskt ord) störa också de riktigt stora. Det är bara det lilla extra som saknas. Att utan att ge avkall på alla spelares betydelse för det kollektiva utfallet, skapa mera utrymme, lägen och chanser för offensiva spelare som Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. 

Hur mycket ansvar i det kollektiva försvarsspelet kan man avlasta de skarpaste avslutarna för att de också skall ha ork och skärpa och kliva fram och bli matchhjältar. Det kommer att bli nästa stora uppgift för Gerhardssons stab om man nu vågar rikta blicken lite högre och någon gång försöka ta det där guldet.

Blackstenius (Arsenal) har otrolig löpkapacitet, hon gör ett hästjobb i första försvarslinjen men antingen är det trötthet eller teknisk oförmåga som gör att hennes avslut ofta blir slarviga. Jag tyckte inför bronsmatchen, att den flinka inhopparen Rebecka Blomqvist borde fått chansen på Blackstenius bekostnad men här står vi med slutresultatet. Bronsmatch i VM, 2-0 till Sverige, Blackstenius fälld och VAR-granskad till fördel och straff (Rolfö med vänstern) och när kaptenen Kosovare Asllani med ett perfekt vristskott placerade in 2-0-målet så var det Blackstenius igen; frispelad av Rolfö, skicklig balansgång på offsidelinjen, vunnen närkamp och en målgivande passning. Så vem vore jag att klandra Gerhardsson för det valet med facit i hand.

Bäst både fysiskt och mentalt

Då hade dessutom Blackstenius tillsammans med alla de andra minut för minut dränerat bort all den kraft som möjligen fanns i det australiska laget inför bronsmatchen. Hur mycket den svenska ledarduon Tony Gustavsson och Jens Fjellström kliade sig i håret och veckade pannan så hittade de inga verktyg för hur Australien skulle kunna vinna det där bronset. Hemmanationens Mathildas har fått hela det australiska folkets kärlek under de här VM-veckorna. 

Förväntningarna har successivt skruvats upp, till och med en tro på guld uttalats; Australiens fotboll bygger mycket på fysiska ansträngningar, villiga löpningar och taktiska drag (lite likt Sverige där), en lång turnering tärde på krafterna och i bronsmatchen mot Sverige var energin slut. Tanken var tom, eller om det nu var en elektrisk bil det här; inga laddstolpar i sikte.

Inte ens den energifyllda känslomänniskan Tony Gustavsson, eller den analytiske finmekanikern Fjellström hade något att tillföra. Sverige var bättre under i stort sett hela matchen och det skall också sägas till lagets (och Gerhardssons) fördel; Sverige vann bronsmatchen både fysiskt och mentalt. Luften gick ur Australien efter semifinalförlusten mot England, svenskorna grät ur sig sin frustration efter sin 1-2-förlust mot Spanien, kom igen och genomförde en bronsmatch med lika fräscha och starka lungor och ben som hade det varit VM-premiär. Det var banne mig riktigt, riktigt starkt gjort. 

Drömmen om Elin

Sverige har kanske haft sitt jämnaste VM-lag i den här gången. Men därmed inte slätstruket eller likriktat utan med varierande begåvningar. En vänsterback (Jonna Andersson) med en hörn-serve som många spelare i herrallsvenskan borde vara avundsjuka på, en bra samkörd backlinje överlag, en nickspecialist som Amanda Ilestedt (fyra mål i VM), en given kapten och speldirigent som Asllani, en tung pjäs och auktoritet som Fridolina Rolfö. 

I  en fortsättning skulle jag gärna se henne som central spets framför Angeldahl och Rubensson på mittfältet. Hon kan öppna dörrar , hon har ett bra passningsspel och - vilken nästan saknats helt under VM - ett jättefint skott. Hennes måste Gerhardsson få ut mycket mera av. Inför VM hade Peter ett svårt val; vem skall vakta målet? Han var öppen med att inte peka ut en tydlig förstemålvakt. Det behövde han inte. Zecira Musovic tog den rollen helt själv genom att - kanske särskilt i matchen mot USA - träda fram som en given, ny svensk målvaktsstjärna. 

Elin Rubensson, Sveriges outtröttliga, defensiva mittfältsmotor, är 30 år och spelar ännu i BK Häcken. Hon var en av de absolut viktigaste anledningarna till Sveriges VM-framgång. Som hon sprang - och sprang rätt. Så hon styrde bort attacker, tacklade, störde, stod i vägen och vände matchsekvenser till svensk fördel. Jämnast och genomgående bäst i det svenska laget. Det var till slut ändå den starka defensiven Sverige kunde luta sig emot. Sam Kerr (världens bästa?) - hur många chanser hade hon?

När Elin (30 fyllda) en gång lägger av för att ägna sig åt sin Filip och deras nu treårige son, kommer Peter Gerhardsson varenda kväll spela ”Drömmen om Elin” med Tommy Körberg. Hon är just en dröm för en förbundskapten. Var det någon som saknade Caroline Seger?