Ingen gala och heller ej någon möjlighet att offentligen och inför publik hylla årets vinnare, Dejan Kulusevski och Elin Rubensson. Ett försök till dramaturgi gjordes med män som kom smygande i skymningen, de smet in i något slottsliknande, folk samlades  i hemliga rum, dörrar stängdes. Det skulle föreställa jurymöten. Det allra viktigaste, själva utdelningen, skedde i ytterst privat sammanhang.

Ett krampaktigt försök

Detta krampaktiga försök att till slut ge ett litet statuslyft åt svensk fotboll blev förstås en klockren illustration. Det har varit ett skitår i så många avseenden; krig, höjda elpriser, dyrt i affärerna, inflation, räntehöjningar, naturkatastrofer, gängskjutningar, miljöskandaler, det går inte att dra hela listan, det har varit ett år när man nästan inte vågat slå på morgon-TV:n till frukost för risken att få starta ännu en dag med ett slag i ansiktet. Det sägs att utmattning och psykiska besvär ökar; inte att undra på. När vi hela tiden påminns om undergången.

Fotbollsbesvikelser är förstås en ringa sak i sammanhanget men också fotbollen fick sina påminnelser om att inte heller den är skonad från tidens fördärv. Och inte mycket tröst gav den heller. Dödsskjutningarna av svenska fans i Bryssel, våldsamheterna, rent kriminella handlingar på allsvenska arenor. Den laddade finalen mellan Malmö FF och Elfsborg skändad av gula huliganer och fula pyromaner. Och två landslag som till slut säckade ihop.

Vi hade behövt ett skratt då och då, vi hade behövt en skicklig karikatyrtecknare (sådana fanns förr) som ritade en boll med ett ansikte och med mungiporna uppåt. Vi fick tårar.

Kulusevski blir ledaren

Jo, jag vet, damerna (rankade etta i världen märkligt nog) tog ett VM-brons efter en stark insats och en hel del tur, men laget sjönk ihop totalt till höstens viktiga matcher och tårarna i Australien över en missad VM-final (bronset var ju bara ett tröstpris) förbyttes i nya tårar över en missad OS-plats.

Herrarna missade sitt andra raka mästerskap, Janne Andersson fick stanna några år för länge, hans tid slutade också i tårar.

Att Dejan Kulusevski fick Guldbollen för andra året i följd är inte mycket att protestera mot. Han behöver ”lite godis på vägen”, som han själv sa, för det är Kulusevski som skall bära det nya landslaget mot framtiden. Han är smart, fräck, ansvarstagande, kan ta med sig gruppen vidare när den nu kommer att fyllas ut av en ny generation spelare. Janne Andersson hakade sig fast vid spelare han en gång valt trots att de inte riktigt fyllde ut skorna; det är med ledarskap i fotboll som att leda en regering; det går inte att styra på känslor. Inte heller av Kulusevski lyckades Janne Andersson få ut full potential; Kulusevski i Tottenham och Kulusevski i landslaget var ibland två skilda karaktärer. En ny förbundskapten gör nog klokt i att välja Dejan till kapten.

Den bortglömde Olsen

Som sagt, ett bra val. Jag kan ändå, när jag läser listan över vilka som fått Guldbollen under 2000-talet, känna att ett namn saknas som borde varit där: Robin Olsen. Fotbollförbundet (i samarbete med Aftonbladet) slängde iväg den gyllene bollen till Zlatan Ibrahimovic år efter år, även när han inte spelade i landslaget och alltså inte tillförde svensk fotboll någonting. Robin debuterade i landslaget 2015, han är 33 år och har agerat målvakt på världsnivå så fort han fått på sig landslagströjan, han har räddat Sverige i otaliga matcher, alltid beredd, även när klubbfotbollslivet inte alltid lekt med honom.

Robin Olsen borde funnits med på den där listan men Fotbollförbundet var förblindad av Zlatan, hade till och med den dåliga smaken att bekosta en staty av honom. Den står nu gömd på okänd plats i Malmö. Den kommer aldrig att få en offentlig plats. Nu talas det i Malmö istället om att den nyligen avlidne Bosse Larsson skall bli förevigad i någon sorts metall och placeras uppe vid stadion.

Diamantbollen gick till Elin Rubensson, ofta beskriven som en evighetsmaskin, och hon var den kanske mest drivande spelaren när Sverige tog VM-brons i Australien. Det är inte så vanligt att de mindre spektakulära spelarna, de som offrar  sig mest för laget, belönas så det blev ett lite oväntat val ett år när de tänkta matchvinnarna - Blackstenius, Asllani och Rolfö inte riktigt pikade.

Förbundet i långbänk

BP-tränaren och den förra landslagsbacken Olof Mellberg har länge varit det hetaste namnet som efterträdare till Janne Andersson. Det var Idrottens Affärers Kjell Nilsson (inte Fotbollskanalen som flera tidningar anger) som först kunde berätta att Mellberg erbjudits jobbet, de senaste dagarna har det stått alltmera klart att det blir han, nu påstås att han hoppat av. Jag skrev redan när hans namn nämndes att Mellberg är en nyckfull man, en envis jäkel, man kan inte vara säker på förrän kontraktet är skrivet.

Med detta sagt; det är rent skandalöst hur förbundskaptensfrågan missskötts av den nya ledningen för Svenska Fotbollförbundet. Jag hade, som ni kanske läst, inte väntat mig några stordåd av den nye ordföranden Fredrik Reinfeldt, men när Jannes kontrakt inte förlängdes hade det stått klart i månader att Sverige skulle missa EM och att Jannes tid var över. Man borde haft ett namn klart redan dagen efter Jannes sista landskamp. Då hade den nye fått en mjukare start och kunnat ta med sig det B-betonade landslaget på den traditionella vårturnén. Det har varit storstädning på förbundet, jag vet inte om alla vet vad de andra gör men någon effektivitet har man uppenbarligen inte lyckats inplantera.En tanke slog mig; visst hade det varit fräckt om Mellberg fått jobbet tagit med sig Fredrik Ljungberg som sin närmaste man. De gamla slagskämparna från Japan 2002 har så mycket fotbollskunnande gemensamt, i försvar och anfall, att de nog hade kompletterat varandra perfekt. Fotbollsmässigt. Sedan är det väl tveksamt om någon av dem hade velat vara andreman.

Nu får vi se vad som händer.