Frågan har alltid varit på tapeten; tränarens eller spelarnas andel av framgången eller skuld till fiaskon. De mest storsinta tränarna har skänkt framgångsrosorna till spelarna och tryckt fiaskostämpel i sitt eget pass.

Är tränaren som tar guld i Malmö FF garanterat bättre än den som räddar kvar Mjällby eller Varberg?

Uppdragen ligger på olika nivåer som kräver varierande ledarskap. Det kan vara ha-begäret mot snåljåpen. Han som måste se till att laget, som förväntat, tar en topplacering och han som till varje pris minimerar risker, inte slösar med bollbjudningar.

Nöjda med mållös match

Just nu ligger Mjällby från Listerlandet, med sex omgångar avverkade, på andra plats i Allsvenskan, mellan vårens mest sprudlande anfallslag Hammarby, och det bäst försvarande laget, Malmö FF.

Betyder det att nye tränaren Andreas Brännström håller på att meritera sig för titeln Årets tränare, att han har också de egenskaper som krävs för att gå in i Malmö FF:s strikt styrda organisation med med ordförande, några direktörer och en sportchef över sig, starka ledare och en spelarkultur och en supportermakt som också vill säga sitt, med 20 000 på läktarna och en hel storstad som vill bli förknippad med fotbollsframgångar?

Hammarbys nye spanske tränare, Marti Cifuentes, tycks ha fått struktur på ett Hammarby som alltid varit frejdigt,  och framåtlutat men ibland i så övermått att det straffat sig bakåt.

0-0 i det förväntade stormötet mellan Allsvenskans anfallsgladaste lag och det just nu försvarsstarkaste (ett insläppt mål på sex matcher). Men skillnaden är minimal. Hammarby har bara släppt in två. Men gjort tretton, dubbelt så många som MFF.

0-0 brukar de flesta tränare vara glada åt. Mål vill ju ingen släppa in. Och så utvecklades den stora matchen på Söderstadion i måndags; lagen blev mer och mer rädda för att förlora. För Hammarby hade det inte varit någon katastrof, för MFF hade gapet till toppen ökat till sju poäng.

Vill leka Barcelona

Milos Milojevic i Malmö har, när MFF spelat som bäst, exponerat en aggressiv och forcerande fotboll med önskad bolldominans utan att förfalla till det lättstraffade småplottrandet som gjort lag som t ex Sirius och Degerfors närmast pinsamt naiva. Hans spanska kollega i Hammarby tycks vara inne på samma spår; risktagande och riskminimering i symbios. 

Många vill ”leka Barcelona” eller varför inte Manchester City med bollinnehav till varje pris. Degerfors uppträdde som ett juniorlag och lät Elfsborg härja fritt och jag får väl ta åt mig lite grann av det naiva tänkandet när jag i en tidigare krönika hyllade de många lag också på Allsvenskans nedre halva som försöker sig på passningsinriktad bollhållarfotboll när det nu visar sig att flera av dem inte har vare sig spelare eller flexibel spelidé för att klara av det. Straffen har varit kännbara, som sagt, lagen blåögda i överkant.

Att vara modig istället för övermodig kan också vara att erkänna sin otillräcklighet och söka primitivare alternativ. Att ha stora förebilder kan också förblinda.

Den stora utvandringen

Anders Brännström i Mjällby och Joakim Persson i Varberg är två tränare som lyckas få ut mera av sina spelare än vad de egentligen tror om sig själva. Det är för mig att tecken på kloka tränare som inser realiteterna, hjälper de lite tillkortakomna på traven och ger dem nycklarna till en enklare fotboll som de själva begriper och behärskar.

Det har under några år gett oväntat goda resultat.

Av Mjällby kan man inte vänta sig mera än att laget håller sig kvar i Allsvenskan. 

Minns att dåvarande klubbdirektören i IFK Göteborg, den gamle målvaktsveteranen från Åtvidaberg och Blåvitt, Thomas Wernersson, en gång sa till mig: ”Tränarfrågan är ett kapitel för sig. När klubben har spelare och en fotbollsfilosofi man tror på gäller det att hitta en tränare som inte förstör för mycket.”

Att rätta munnen efter matsäcken är en av många kloka sentenser att hålla fast vid.

Förr, långt innan utvandring var nästan lika stor som på Kal Oscars och Kristinas tid, var spelartrupperna intakta under många år. En och annan fixstjärna försvann men det fanns en stor och gedigen stomme att hålla sig till under lång tid. Då var det kanske poäng med att byta tränare ibland för att få in nya influenser och tankegångar, tillföra nya element och kunskaper, taktisk utveckling, teknisk förfining.

Nu lever många klubbar med vetskapen om att trupperna förändras radikalt på bara något eller några år. Kanske borde man börja tänka på att behålla sina tränare lite längre.

En norsk förebild

Om man vill ha utländska förebilder härvidlag kan man titta på Pep Guardiola som stannade fyra år i Barcelona och nu är på sitt sjätte år i Manchester City. Jürgen Klopp gjorde storsuccé under sju år i Borussia Dortmund och är nu  i Liverpool sedan 2015 och har förlängt sitt kontrakt till 2024. Diego Simeone har varit Atletico Madrid trogen sedan 2012. 

Nils Arne Eggen, som gjorde norska Rosenborg till en klubb som gick till Champions League-slutspel år efter år, tjänstgjorde i klubben sammanlagt nitton år i olika perioder mellan 1972 och 2011, med en längsta period på nio år mellan 1988 och 1997. Trogen sin spelidé nådde han flest slutspel i världens starkaste klubbtävling än någon annan nordisk klubb hittills.

I Sverige snurrar spelarkarusellen så att klubbarna nästan får yrsel. Mikael Stahre har avverkat sex klubbyten på tio år, Helsingborgs IF har haft åtta tränare sedan 2010, Malmö FF har haft nio tränare sedan 201l. Där har det ibland inte ens räckt med SM-guld för att få (kunna?) jobba vidare.

Undantagen finns hos bland andra Häcken (Peter Gerhardsson sju år mellan 2009-2016), Nanne Bergstrand tio år i Kalmar (2003-2013) plus ett par kortare inhopp, Kim Bergstrand/Thomas Lagerlöf sex år i Sirius (2012-2018), nu på det fjärde året i Djurgården.

Tydligare linjer och filosofi i klubbarna, längre tränarperioder och spelarköp anpassade efter vad klubben vill och behöver för att fortsätta utvecklas efter en klart utstakad linje.

Det är något jag kan efterlysa.