Jag blev både arg, ledsen och förbannad. Kan vi ingenting i det här landet längre. Har vi tappat allt förstånd om hur saker och ting värderas och sköts. Vi rustade ner skolan och försvaret, tappade greppet om sjukvården, integrationen är en katastrof, gängkriminaliteten utom kontroll; vi kan inte ens ordna en idrottsgala längre så att man slipper att skämmas.

Världens bäste ratad

Redan öppningsnumret, där Måns Zelmerlöw och Pernilla Wiberg skulle försöka sjunga en omöjlig text till en obefintlig melodi, gav en hint om att vad som helst kunde hända den här kvällen. Ett försök till parodi på TV 4:s ”Så mycket bättre”, där några idrottsstjärnor skulle spela varandras roller, föll till marken lika patetiskt som Sarah Sjöström när hon försökte spela Martin Lidberg och låg och luftbrottades på golvet. Det finns inte skämskuddar så stora att de går att gömma sig bakom.

Om den här galan skall fylla någon funktion så måste någon ta allting på allvar. Och det där Jerringpriset kan väl få återgå till där det hör hemma; Sveriges Radio.

Jag upprepar; världens främste individuella idrottsman fick inte ett enda pris!

En gala med en idrottsakademi som saknar både snille, smak och omdöme har inget existensberättigande. Här måste in kompetens om den skall överleva med bibehållen värdighet.

Armand Duplantis vann VM både inomhus och utomhus, EM dessutom och slog vid VM i Eugene i USA sitt eget världsrekord och står noterad för 6.21. Det är så ofattbart bra att det svindlar. Det inser all idrottsexpertis i hela världen. Men inte i lilla Sverige. Varken jurygrupper eller folket.

Det blev pinsamt

Nej, han har inte fått sin idrottsutbildning i Sverige utan i USA. Han är ett fenomen som inte har Sverige att tacka får någonting annat än suveräna gener från sin svenska mamma Helena. I övrigt är det pappa Greg, en lekplats i trädgården i form av en stavhoppsställning, ett amerikanskt universitet och egen tjurighet och vilja som skapat fenomenet. 

Men han är svensk medborgare. Han har valt att tävla för det svenska landslaget. Men här satt han som en gäst från en annan planet som ingen brydde sig om. Det var ofint och pinsamt.

Svenska Dagbladets jury har bestämt att man måste vara väldigt överlägsen för att få bragdmedaljen en enda gång. Jag tycker ju att just Duplantis är ett sådant undantag att han borde fått den för 2022. Men de har i alla fall en förklaring.

Svenska folket - det folk som röstat fram Sverige-Demokraterna till Sveriges näst största parti - kan man inte gör mycket åt. Människor får tycka och tänka som de vill i Sverige.  Ännu så länge.

Men det fanns två priser, Årets manliga idrottare och Årets prestation, där några som kallar sig Sveriges idrottsakademi (jag vet inte ens vilka det är)  står för valet. Inte ens där hade någon förstått hur illa det ser ut att världens främste idrottare gick lottlös från en gala i hans nya hemland Sverige.

Verbalt överlägsen

Med detta sagt; ingen skugga skall falla över skridskofenomenet Nils van der Poel, den dubble olympiamästaren från Peking 2022. Han stal visserligen hela galan men han stal inga priser för någon. Han hade inte begärt några priser, han uppskattar inte ens priser och han tackade heller inte varken Svenska Dagbladet, juryn eller svenska folket för sin storslam. Han anser inte att man behöver tacka för någonting man inte bett om och han tävlar inte för oss, för folket utan för sig själv. Han såg nästan ut att vilja be om ursäkt men sträckte sig ändå till att det bodde en liten åttaårig grabb därinne i honom som jublade av glädje.

Årets manlige idrottare, Årets prestation, Bragdmedaljen och Jerringpriset. Som han inte trodde att han skulle vinna. ”Jag kan ju inte rida”, som han uttryckte det.

Den verbala arenan behärskar han till fulländning, han är (var, det här blev ju hans avskedsföreställning) inte bara en enastående idrottare utan en alldeles speciell människa med djupare funderingar än de flesta och med modet att våga säga att priser, som andra bedömt att han förtjänar, inte betyder något. Han har redan gett sig själv den belöning han ville ha. 

När han höll sitt tal efter att ha utsetts till Årets manliga idrottare, riktade han allt sitt tack till sin tränare Johan Röjler och hans familj för att fått låna pappa. Som han sa; de bästa människorna kommer aldrig upp på en prispall därför att de är fullt upptagna med att hjälpa andra. Och gladast var han inte över sina egna priser utan över att hans tränare Röijler fick det verkligen välförtjänta priset som Årets ledare. Då lyste hela hans ansikte av äkta glädje, då blev det kindpussar och kärleksförklaringar. Det var fint.

Ett forskningsprojekt

Det är en både kort - ur vårt perspektiv som bara känt till honom några år - och märkvärdig karriär i en närmast utdöende sport som Nils van der Poel svarat för. Eller skall vi kanske kalla det ett forskningsprojekt. Vi har fått titta in lite grann i laboratoriet, vi har fått vara med vid sidan av när han snurrat omkring på de svindlande höjderna, en gammal svensk paradgren som vi trodde var död, väcktes till liv för en kort period men nu drar han vidare för att erövra nya mål och erfarenheter. Han gjorde det aldrig för oss, bara för sig själv men jag hoppas han ursäktar att vi njöt och beundrade hans fantastiska prestationer.

Jag är ju också ett enormt fan av Sarah Sjöström, hon är en av Sveriges största idrottare genom tiderna, men det vimlar av simgrenar och mästerskap och Sarah har vunnit allt och trodde själv inte att hon skulle ha en chans mot olympiska guldmedaljörer att bli utsedd till Årets kvinnliga idrottare. Det trodde nog inte vi heller. Sara Hector och Jonna Sundling får ta vara på glest utspridda möjligheter till mästerskapstitlar och någon av dem borde fått priset.

Armand Duplantis har aktivt valt Sverige som sitt hemland att tävla för. Han har bosatt sig i Sverige, skaffat svensk flickvän, lärt sig språket.

Han han vunnit en hel värld, han är bäst i den största av alla olympiska idrotter, men svenska folkets hjärtan är tydligen inte lätta att erövra. Om man inte kan rida. Eller åka skridskor.