I varje fall inte när vi pratar landslagsfotboll och VM därborta i ett Ryssland som vi aldrig riktigt vet var vi har. 

Det är ett LAG som skall till VM. Anonymt, knappast stjärnbestrött, inte mycket att skrämmas med men, kanske, med ett återupprättat rykte av prima svenskt brukshantverk som kan irritera nog.

Det mesta är uppochnervända världen. Maj den bästa sommarmånaden på länge om man nu tycker att stickande sol, torka och rödbruna gräsmattor är bra. Vackert i Båstad, mycket kärlek från folket, glada miner, många kramar och om det nu skulle vara gyllene tider för Janne Anderssons landslag, så är det lite si och så med bandet med samma namn som inte kunde klämma ur sig en bättre VM-låt med Gessles vänsterhand.

Händer aldrig mera

Det har sett piggt ut på träningarna. Man håller andan varje gång Robin Olsen landar på sin axel och hoppas vid Gud att Andreas Granqvist inte kommer i närheten av Albin Ekdahl på träningarna, för han är inte riktigt av samma stabila virke som Guidetti.

Emil Forsberg kom en gång genom det Norrlandsfönster som Sundsvall öppnade och ner till Malmö där han utvecklades till en internationell spelare, han fick Champions League-rutin och verkar nu vara mogen för större uppgifter än den i Leipzig. Dock ett topp fem-lag i Bundesliga, en nyckelfigur där och i brist på bättre är nog Forsberg den internationellt högst rankade av de svenska VM-spelarna.

Sydkorea, det skall väl gå, Mexiko är inte lätt, Tyskland en omöjlighet. Vi skall inte inbilla oss att vi kan vända 0-4 till 4-4 mot ett tyskt landslag. Det händer aldrig mera.

Nollan är inte dum

Det hör till att ett landslag på väg till VM inte bara skall hitta spelmodell, skava lite mot varann, blir taktiskt fullfjädrade och hitta balansen mellan fullfartsträning och riskminimering. Träningslandskamper före avresan är mera till för att göra avstamp, visa upp sig för fansen, få upp VM-temperaturen här hemma och hitta pulsen och lösningar på sektionsvisa problem därute på planen. Hålla nollan är inte dumt. Det var väl det enda riktigt bra i den kramiga grannfejden mot danskarna inför 41 558 åskådare på Friends.

Det har sällan gått särskilt bra i träningsmatcher inför VM-turneringar. Succé-VM 1994 i USA föregicks av en förlust mot Danmark, inför VM 1974 (femma) vill jag minnas att vi spelade 0-0 mot Schweiz i Malmö och allt såg erbarmligt och ointresserat ut. I Japan 2002 blev det 1-1 mot hemmanationen i genrepet och vi som var där kunde inte i vår livligaste fantasi tro att det skulle bli seger i Dödens grupp över både England och Argentina.

Bäst gick det 1990 (6-0 mot Finland på Råsunda) före avresan och Olle Nordin, dåvarande förbundskaptenen, sträckte på sig i finkostymen och reste iväg till Italien med ett gigantiskt självförtroende men, som ni minns, slutade de tre gruppspelsmatcherna 1-2, 1-2, 1-2.

Durmaz den bäste

Danmark, med Malmö FF:s succétränare Åge Hareide som förbundskapten,  har Peru, Australien och Frankrike i sin grupp, rätt likvärdigt motstånd som Sveriges. Lite svårare kanske. Australien fysiskt starkare än Sydkorea. Nu saknade Danmark sin bäste spelare, Christian Eriksen (Tottenham) i matchen mot Sverige. Eriksen är en briljant mittfältare, Nordens bäste spelare just nu, med kvaliteter ingen svensk mittfältare har. Han lyfter Danmark en bra bit. Jag ser ingen svensk med samma kapacitet idag att få hela laget att lysa.

0-0. Lagom snällt, ingen som ville bli skadad, ingen som direkt offrade hälsan för chansen att få till ett avgörande. Inhoppare Kiese-Thelin hade bästa chansen efter matchens främsta tekniska prestation (Forsbergs dribbling, dragning och inspel) men annars en rätt timid uppgörelse grannar emellan.

En man tog definitivt sin chans att visa att han vill vara med och göra skillnad. Jimmy Durmaz första halvlek var strålande, han var aktiv och påhittig och jobbade hårt och om vi nu mest ser ett rejält hårt jobbande kollektiv, taktiskt slipat, lojalt uppoffrande spelare, så vet vi också att i en grå massan finns Forsberg och Durmaz, två spelare som med en fint, en dragning och ett kvickt skott kan göra det lilla extra som avgör en match.

Det känns ändå lite hoppfullt.