— Vi har stått i vägen för deras drömmar, sa han.

Starka ord från Myhlback , känslomässig formulering och skönt för stafettflickorna att inte behöva säga den sanning som var alldeles uppenbar.

Det sjungs så ofta halvkvädna visor när ett praktfiasko skall förklaras. De aktiva brukar ofta vara hövliga. ”Jag hade dåliga skidor”, är sällan en bra bortförklaring. Det är ju skidfabrikanterna som till stor del försörjer sina fabriksförare. Och i den ofta bedrägliga konsensusens anda vill man vinna som ett lag och förlora som ett lag. 

Inget hokus-pokus

Det var ju uppenbart för alla som satt framför TV-apparaterna och bespetsade sig på ett skiddrama med fyra mästerliga svenska tjejer i var sin huvudroll, att det inte var varken ben eller lungor som strejkade den här varma torsdagen nere i Obertsdorf. Stackars Jonna Sundling, den dubbla världsmästarinnan i sprint, som var den enda av tjejerna med tydliga tjuvsläpp, det var uppenbart redan i första backen att hon hade för dåligt fäste. Ett varv orkade armar och ben kompensera för det vallarna hade missat, på andra varvet var det omöjligt också för en så formstark åkare som Sundling att stå emot när de materiella krafterna jobbade helt i motsatt riktning. Och för Charlotte Kalla fanns varken glid eller fäste.

Vallning är ingen hokus-pokus. Det är en detaljrik och känslig vetenskap där i detta fall klistrets egenskaper, för hårt eller för mjukt, för tjockt eller för tunt, kan vara helt avgörande. Ett par centimeter för kort eller för lång fästyta under ”pjäxdelen” kan fälla utslag. Skidspannets hårdhet måste anpassas så att det går att trampa ner för fäste uppför men bär upp åkaren när det skall glidas utför på skidornas bakre och främre del. Nyanserna är oändliga. Utbudet i vallabutiken är gränslöst. 

Varierande samspel

Alla förstår att de svenska tjejerna i högform med ett strålande VM bakom sig så här långt inte klappar igenom. Jag är lite förvånad, nej mycket förvånad, att två så skickliga iakttagare och rutinerade skidkommentatorer som Jacob Hård och Anders Blomqvist inte på en gång upptäckte var felet låg och att stafetten var körd. ”Jag förstår ingenting”, sa Blomqvist. Han som brukar ha svar på alla frågor om skidsportens teknikaliteter. Sent omsider började de antyda att Jonna Sundlings skidor släppte i uppförsbackarna. Det var uppenbart i första backen och att Charlotte Kalle hade varken bra fäste eller glid var mer än tydligt.

Samspelet mellan åkare och vallare varierar. Många åkare vill själva ha sista ordet, andra överlåter allt till expertisen. Efteråt brukar de möjligen antyda att materialet kanske inte var optimalt. Nu var det katastrofalt och då var det viktigt när vallachefen gick ut och tog på sig det fulla ansvaret. Små variationer finns alltid, det kan räcka med en liten vallamiss. Men här stack Sverige ut med de sämsta skidorna av alla på de kritiska klassiska sträckorna. 

Moln på himlen

Det är lite svårt att förstå med tanke på att svenskorna fått briljera med utsökta verktyg i de tidigare loppen.

Petter Myhlback antydde att teamet hade en idé om vad som gällde, han talade om några förrädiska moln som kunde ställa till det, det talades till och med om regn.

Med facit i hand; Svenskarna måste ha sett tecken i skyn som inga andra upptäckte.

— Vi har gjort en vallamiss som heter duga på de två första sträckorna, sa Myhlback. Rakt och ärligt. Det hedrar honom. Ingen skall behöva grubbla över tjejernas form, ingen skall tvinga dem att lämna ut sin servicepersonal till vargarna. 

— Jag tar på mig hela ansvaret och är otroligt ledsen, sa Myhlback.

Det är så skönt med folk som säger som det är, tar ansvar för vad som sker. Respekt.

Bittert för det här landslaget - minst lika bra som det som tog guld för två år sedan - med dessa oerhört charmerande och modiga skidtjejer att de inte fick triumfera tillsammans. Hela inställningen i  den kvinnliga delen av skidlandslaget är så befriande frejdig och positiv. 

Fridas kloka ord

Man hör det bara på supertalangen Frida Karlsson som tar norskornas tal om svenskorna som favoriter som positivt och stimulerande och som inte tycker det är jobbigt med krav och förväntningar och mediatrycket. Hon tar till sig allt som energipåfyllning, låter sig stimuleras. Jag önskar att många manliga idrottare inom inte minst den bortskämda fotbollen tar till sig av hennes attityd. Det är nämligen  vinnande. Hon är sin egen mentala tränare.

Skid-VM är en succé ändå för det svenska (kvinnliga) skidlandslaget. Och för vallateamet. Men, erinrar jag mig, vad var vallteamets roll när Oskar Svensson valde den helt tokiga idén att köra sprintfinalen på vallningsfria skidor och bara staka? Han hade funderat på det ett tag, trott på idén, sa han. Men varför hade han inte testat? Det hade varit hur enkelt som helst att få svar på om det gick att kompensera tappet i backarna mot glidet utför. Att det inte gick att ta igen. Det borde väl vallaexperter om några ha berättat för honom. Svenssons pajaslopp i sprinten kan blir det enda man riktigt kommer att minnas från herrarnas VM, denna totalt huvudlösa chansning på något dödsdömt inför en final. 

Tänk er Usain Bolt utan spikskor.