Det är högst ovanligt och respektabelt. Han har större mål i livet vän att kava runt på en isbana, kliva upp på en prispall och sitta i TV-soffor och prata som sin bragd.

Livet större än isovalen

Han verkar mera intresserad av det stora livet, de viktiga frågorna och det är inte svårt att förstå, att han efter sin idrottskarriär är ett förstaval för många som söker inspirerande föreläsare till sina event.

Det han gjort är enastående i en sport där Sverige historiskt haft profiler som Sigge Eriksson, Jonny Nilsson, Tomas Gustafsson och många fler. Att vinna både 5000 och 10 000 meter på ett OS och därtill sätta världsrekord på milen slår an och jag gissar att hans personlighet, hans sätta att tala om sporten som en metafor för någonting större och väsentligare, hans kloka svar på frågor han får, hela den nimbus han skapat runt sig själv också har betydelse när en jury sätter sig för att bedöma årets främsta idrottsprestationer.

Där fanns Jonna Sundlings sprinterguld på skidor i samma OS att ta hänsyn till, Sandra Näslunds i skicross, Sara Hectors i slalom. Olympiska meriter väger i slutändan lite tyngre än alla andra segrar i väl så konkurrensutsatta sporter. Hoppryttaren Henric von Eckerman gjorde allt vad en sådan kan göra i internationell konkurrens men fanns med i det medaljerade bragdlaget ifjol och då fick väl det räcka. Magnus Ericsson seger i Indy 500 fanns också på listan över tänkbara kandidater också han med hästkrafter att lita till för att nå de stora segrarna.

Mot Nils van der Poel räckte de inte till. 

Han vet vad han gjort

Hörde en snabbintervju med honom direkt efter att beslutet annonserats av SvD:s sportkrönikör Anders Lindblad, som för övrigt skrivit att ”konkurrensen nog aldrig varit så hård” som i år.

Nyutnämnda bragdmedaljörer brukar jubla, säga att de inte fattar, tacka bragdjuryn, att det här är det största priset som går att vinna för en idrottsbragd.

Inte Nils van der Poel. Naturligtvis inte. Han nämnde inte orden glad, eller överraskad, eller överväldigad eller att han trodde att någon annan skulle vinna. Jag är inte ens säker på att han visste om att just den här tisdagen i december utses Svenska Dagbladets bragdmedaljörer. Han vet vad han gjort, vet vad det kostat, vet med sig vad värdet är för honom, enbart för honom. Han har aldrig tävlat för att tillfredsställa någon annan, för att hedra Sverige, eller ens för att få applåder och uppmärksamhet. 

Han har gjort det som ett intressant projekt, som ett test på vad han kunde åstadkomma med sin kropp om han följde ett visst mönster, offrade tillräckligt mycket tid och kraft. Han och bara han vet vad de där guldmedaljerna är värda. Han är säkert glad och stolt innerst inne men han tycker sig inte behöva några jurybeslut på vad han är värd. Därför återhållsamheten när resultatet tillkännagavs. Han tycker nog innerst inne att ingen annan än han själv kan värdesätta det han gjort.

Jag skulle inte kalla honom otacksam, han är inte den typen. Men han ser sig inte som en större och bättre idrottsman och människa bara för att någon annan tycker så.

Duplantis ”månfärd”

Jag hyllar förstås utnämningen av Nils van der Poel. Men det fanns en annan utväg som jag också hade applåderat. Kanske till och mer ännu mera.

Det står numera skrivet i prisets statuter att för att få det en andra gång krävs att bragden måste ”stå i särklass.”

Om det är någon gång man skulle kunna hänvisa till den klausulen så är det i år. När Armand Duplantis, med gott om luft mellan sig och ribban, hoppade över 6.21 och vann VM-guldet i stavhopp i Eugene i somras.

Det är ett av de mest magiska ögonblicken i hela den svenska idrottens historia.

Han är enligt mitt förmenande i en sådana särklass att man kan jämföra med om Neil Armstrong skulle ha förbisetts som Årets resenär till förmän för någon annan globetrotter1969, säkert också mycket äventyrlig och enastående.

Duplantis betraktas idag av många som världens bästa idrottsman alla kategorier, han är redan utsedd till Årets manliga friidrottare i världen. Visst, han fick priset, 2020, men om nu begreppet särklass någon gång skall kunna användas så var det i år. Duplantis idrottsliga nivå är obegripligt hög, prestationen så stor att vi bara står där och gapar i förvåning över om det han gör verkligen är möjligt. Ungefär som vi glodde upp mot månen 1969 och försökte intala oss att det faktiskt gick omkring människor där.

Jag tror i alla fall att Nils van der Poel inte hade brytt sig det minsta om Duplantis hade belönats en andra gång.