Lamine Yamal kramar om sin egen favorit, familjens baby Foto: AP Photo/Andreea Alexandru
Lamine Yamal.bar förstås inte ensam detta finfina, nya Spanien 2.0, men utan hans kloka, blott 17-åriga spelhuvud, hade Spanien inte blivit Europamästare i fotboll. Antagligen. Hans namn står inte på pokalen, men alla de som följt den här turneringen, och läst ”Spain 2024” på den 60 centimeter höga pokalen, ser också konturerna av Yamals autograf. Han fyllde 17 dagen innan finalen. En finare födelsedagspresent får han inte förrän Spanien vinner VM.
Ett barn i familjen
Förmodligen är han för ung för att belastas av mästerskapsnerver, han var ju inte avsedd att leda detta lag, att ta ansvar, han skulle aldrig fått skulden om hela projektet till slut hade misslyckats. Men han fick det gränslösa förtroendet av förbundskaptenen, Luis de la Fuente; gå in och spela ditt spel, så som du tycker att det bör spelas, såsom du brukar göra när vi tränar och alla de erfarna spelarna bara står där och förundras över hur du bär dig åt, snopna och snuvade.
Han tog honom till sig som det barn han är, de andra spelarna uppträdde som hans storebröder, ingen avund, bara beundran och omsorg, de beredde en sal för vuxna åt honom, han borde ju egentligen haft en barnkammare där han suttit med en nallebjörn i knät och tittat på festen. Icke.
Han tog EM-arenan med storm, han fick ett internationellt genombrott så monumentalt att man till och med oroar sig för hur i Herrans man det skall gå för ett barn i denna cyniska bransch som heter elitfotboll.
Vi får lita på pappa Luis och bröderna Morata, Olmo, Rodrigo, Oyalazabal, Carvajal, Laporte, Fabian Ruiz och alla de andra som tog med honom på festen och hjälptes åt att ge Spanien sitt fjärde EM-guld (1964, 2008, 2012, 2024). Så rättvis, så välförtjänt. Spanien var det enda lag som tog full pott i gruppspelet, det enda laget som höll stilen från första sparken till den sista. Det mest underhållande och mest effektiva laget.
Stackars, Kane!
Spanjorerna spelade till synes utan den där pressen som tydligt hämmade engelsmännen. Gareth Southgate är verkligen ingen misslyckad engelsk förbundskapten, han har under sina åtta år på posten tagit nationen till världstoppen, final de två senaste EM-turneringarna, men ingen som följt den engelska fotbollens utveckling till en nation med massor av offensiva talanger och kreativitet kan nog riktigt förstå varför det alltid blir snubblande steg på tröskeln till den där eftertraktade pokalen. VM-guld 1966, därefter ingenting.
Ett lag med spelarbegåvningar som Bellingham, Phil Foden, Saka, Maindo, Ollie Watkins, Cole Palmer med flera borde gjort mera. Och de två sistnämnda fått mera speltid. Och Harry Kane, stackarna. Han har väl några år kvar, men han tycks aldrig få kröna sin makalösa karriär med att lyfta en stor pokal. Han gick från Tottenham till Bayern München för att få en titel men Bayern blev bara trea och det var sannerligen inte Kanes fel. Han gjorde makalösa 44 mål på 45 matcher, han bidrog med åtta mål i EM-kvalet, har producerat över 400 klubb- och landslagsmål i karriären så han har minsann gjort vad han kunnat. Nu fick han spela en timma, han var inte ens nära en målchans.
Det var detta nya, blandade, spanska koncept som vågade mest, som bröt sig loss från mantrat ”hålla-bollen-till-varje-pris-inom-laget”, tog risker, dribblade sig loss, hotade med spets. De visade upp fotbollens hela meny. Visade hur den skall spelas för att vara både vinstgivande och effektiv.
Nu krävs förnyelse
Vad minns vi annars? Tyska tillkortakommanden som omväxling. Tåg som inte gick när de skulle, säkerhetsvakterna som inte var på tårna, ett lag som åkte ut i kvartsfinalen. Nu kan vi inte säga längre att Tyskland alltid är med när det spelas om medaljer. Vi minns de mindre betrodda som bar upp turneringens inledning, de unga talangernas framfart, storstjärnor som svek, ett ihållande regn och - för oss hemma vid TV-apparaterna - ett fullkomligt sanslöst analyserande och ältande och gissande och tyckande från en herrans massa människor. Jag trodde det fanns sparkrav på i varje fall SvT.
Behövs det fem människor i en studio för att prata om en fotbollsmatch? Och lika många på arenan. De brukar hinna med var sin mening. Vi ser och hör vi också. Vet inte vem som vann TV-matchen, det har varit så uselt på så många håll. Lasse Granqvist och Jens Fjällström kommenterade finalen och det var ju för väl att lottningen utföll så. De har varit klart bäst genom hela turneringen med lite lätthet och humor, även om jag kan sakna den fenomenale Lasse Granqvist som, när han var radions stjärna, kunde brista ut i svidande kritiska tirader och förtjusande invektiv om det han såg och upplevde.”Det här är ju för dåligt”. ”Men vad gör karln”. ”Detta är ju ett hån mot hela nationen”.
Han är så mild i tonen nu men så är det ju tyvärr; TV-kommentatorerna saluför, med rättigheter i ryggen, sin egen vara och det blir lite smetigt.
En tradig faktarabblare
André Pops är förstås ett välslipat studioproffs men nästan maskinell, fyran har en bra programledare, Gusten Dahlin, men han fick vara reporter för att lämna plats på en man jag känner igen från, är det Idol? Och alla dessa f d fotbollspelare; Nannskog, Lustig, Ekdahl, Hanna Marklund med flera - nej, det håller inte. Jonas Eriksson är förstås perfekt när domslut och VAR skall kommenteras men bäst tycker jag om Therese Strömberg hos SvT och Siavoush Fallahi i fyran. De kan gott få mera utrymme på några otillräckligas bekostnad.
De som väl anses vara SvT:s tyngsta kommentatorsteam, Chris Härenstam och Glenn Strömberg är den största besvikelsen. Strömberg tjatar hela tiden om ”den där bollen”, krånglar till sina långa meningar och har fastnat där, Härenstam har ingenting av det där som Lasse Granqvist har. Han är bara en faktarabblare, det blir aldrig någon dialog. Han läser ur sitt papper: ”Alvaro Morata, spelar i Athletico Madrid, 71 landskamper, 34 mål för 31-åringen”. Och Strömberg: ”kvick, snabb, rapp.” Tre ord som betyder samma sak. Nej här krävs förnyelse. Både språkligt och personellt. Och framför allt; vi behöver inte ens hälften av den information vi får, de påstående som görs, de försök till analyser och tyckanden som vi översköljs med. Det är för mycket av för många. Och inga taktiska föreläsningar heller.
Vi behöver bakgrunder, kuriosa, nyheter, förklaringar men vi struntar i om det är tre eller två på mittfältet. Det är ju dessutom en sanning som bara håller tills domaren blåser igång matchen.
Skriv kommentar