Det brukar nästan alltid vara guld som krävs för att belönas med Svenska Dagbladets bragdmedalj, men man kan ju läsa de där statuterna lite som man vill, och om man kommer oseedad till en olympisk tävling i världens största idrott (både vad gäller nationer och utövare) och får den svårast tänkbara lottningen, tar sig till final mot idel högre rankade spelare och dessutom svarar för ett idrottsartisteri i världsklass, ja, då lämnar man OS som den störste i den svenska truppen.

Han prövade allt

Jag gillade aldrig när bordtennisens makthavare ändrade spelreglerna och halverade seten genom att lämna  den klassiska räkningen till 21; det skapade ett mera stressigt och hetsigt spel, svårt att komma igen om man tappar för många bollar. Utom om man heter Truls Möregårdh som gång på gång, med vågat, modigt spel, plockat ifatt setboll efter setboll. Han vann det första setet, gav sig först efter 9-11 i de två efterföljande, så följde de två sista med siffrorna 8-11. Lite uppgivet på slutet.

Men som han spelade, med en variationsrikedom som ingen annan spelare i turneringen eftersom han visste att det är precis så man kan chocka och skaka om de kinesiska slagmaskinerna. Han kunde ta emot den välförtjänta silvermedaljen i förvissningen om att han prövade precis allt han hade i sin verktygslåda, vart enda litet redskap, varenda mejsel, varenda skruvnyckel, ja, till och med den hammare han har i sin forehand, han hittade vinklar och vrår där han försökte gömma undan bollen utom räckhåll för kinesen, men, Fan heller, han var där också.

Zhendong spelade nästan ofattbart bra, men Truls gav honom en match och det blev en av de absolut bästa man sett. Tror till och med att J O Waldner, olympiavinnare från Södra Station i Barcelona 1992, tyckte om det han såg. Det här var pingis i hans anda.

Ett mäktigt motstånd

Sverige är egentligen det enda land i världen som i omgångar kunnat utmana Kina, där pingisen proklamerades som nationalsport redan av Mao Zedong, ja där den anses vara mera än en sport; en kulturföreteelse som skall vårdas ömt. Det sägs att var sjunde kines äger ett pingisbord, det brukar sitta över 300 miljoner kineser framför TV-apparaterna för att följa de stora mästerskapen. Landet anses ha de allra bästa tränarna i världen, de mest utvecklade träningsmetoderna, för dem som anses vara aktuella i landslaget letar man upp andra spelare på hög nivå som får vara ”klon”, s k Blue Partners, d v s med sin spelstil påminna om de motståndare som väntar kineserna.

Det är väl inte uteslutet att någon de närmaste åren får ”spela” svenske Truls Möregårdh för att utröna hur man skall undvika att överraskas av ett så uppfinningsrikt bollfenomen. Det finns inget land med ett så finmaskigt nät för att fiska fram nya talanger som Kina. Löftesrika 11-åringar lämnar sina familjer och flyttar långt, långt hemifrån för tuffa internatläger där de kanske bara får träffa sina närmaste några gånger om året.  Ser man statistiskt så har det delats ut 47 guldmedaljer i singel och dubbel under 2000-talet. Kina har vunnit 44. Det var mot detta mäktiga motstånd som Truls ställdes redan i andra omgången och lyckades ta sig förbi detta omöjliga hinder och slutligen nå finalen. Det kan bli både Bragdguld och Jerringpris av det.

Med glimten i ögat

Det blev till slut Fan Zhendongs styrka, jämnhet och tempo som knäckte svensken. Ibland hann han inte med i svängarna. Men ändå; vilket backhandförsvar, vilka bolldueller. Tyvärr förlorade Truls alla de långa slagväxlingarna. Det som charmar är också hans sätt att lurars och att det finns en liten glimt i ögat hos honom mitt under framgångsropen och besvikelsesuckarna. Det var helt underbart att se bilden av hans ansikte, leendet som sprack upp när han lyfte en skruvad boll ända nerifrån golvet som studsade på kinesens sida och vände tillbaka utan att Fan nådde den. Det var som att Truls insåg att den här matchen är på väg att gå mig ur händerna men vi kan väl ha lite roligt på vägen ut. Lite lekfullhet mitt i allvaret. Så befriande skönt.

Det blir naturligtvis så att Armand Duplantis vinner stavhoppet, det finns ju egentligen inga konkurrenter längre. Så bragdmomentet är redan överspelat där. Fenomenet Sarah Sjöström är förstås värd allt efter sina två guld men hon har redan fått Bragdmedaljen två gånger och kan inte få den igen. För mig kommer Truls Möregårdh att vara detta OS stora svenska behållning. Han har gett oss olidlig spänning och uppiggande underhållning på allra yppersta nivå.

Han mötte en Fan men han är en liten underbar jävel.