Det var examensdagar den här veckan. Jon Dahl Thomassons elever skulle tenta. Det blev underkänt i alla ämnen. Ut bakvägen. Studentmössorna i papperskorgen. Festen inställd.

Det här - 2-0 till 95:e rankade Kosovo - är inte bara en förlorad match. Det var kanske ett helt VM-äventyr som flög all världens väg.

Ett obegripligt haveri

Det var naivt, slarvigt, håglöst, ett totalt haveri för Jon Dahl Thomassons sätt att ta sig an den fotbollsvärld som alla de här normalt sett duktiga fotbollspelarna tycktes värda att få utmana. Varningsklockorna har ringt. Har har slagit dövörat till. Det var närmare 3-0 än en svensk reducering. En honnör förstås till ett Kosovo som hade läst läxan till sista bokstav, som försvarade sig med hela laget, som kontrade mot ett totalt huvudlöst svenskt försvarsspel. Det här var så skamlig dåligt att hade det varit en bok eller en pjäs så hade den inte ens varit värd att recensera. Men nu måste det ju sägas.

18 månaders förberedelser slutade med en poäng i Slovenien och en skandalartad förlust i Kosovo. Jag har nog inte sett något sämre. Laget sönderkontrat mot ett svenskt försvar som inte var hemma, hela det blågula laget fanns på motståndarnas planhalva, Robin Olsen lämnad och övergiven. Så många felpassningar, så mycket slarv, så lågt tempo, så svaga passningar och ingenting förändrades, det fanns ingen desperat plan B, det är obegripligt att förbundskaptenen trodde att individuell skicklighet skulle räcka, när taktiken var dödsdömd.

 Vi har länge känt oro

Det har varit alldeles tydligt, att döma av eftersnacket från VM-kvalstarten och de onödigt tappade två poängen nere i Ljubjlana, att Jon Dahl Thomasson tänker fortsätta med det spel som haft både charm och kreativitet men som vi redan från början kände lite oro inför. Är vi så jävla bra så att vi alltid gör de där två, tre målen som innebär att vi tål ett par försvarsmissar och ett par bollar i eget mål?

Nej, uppenbarligen inte.

Det låter ju på Thomasson som att han lutar sig på arbetsbeskrivningen, att det är framåt det alltid skall gå och de offensiva pjäserna hela tiden skall styra skeendet.

Men vad var detta...

En total kollaps.

Det har hänt lite för många gånger redan att vi stärkt oss i tron, vi i det olycksbådande släktet, att det också behövs några riktiga grovjobbare i kollektivet. Ett samhälle fungera inte bara med glassande arkitekter och finmekanska ingenjörer; det måste alltid finnas servicepersonal, städare, renhållare, tuffare gossar som inte drar sig för att skita ner sig och hålla undan smutsen för att grannlåten skall få blomma och beundras. 

Vi hade Sebastian Larsson och Albin Ekdahl och några till i den förra landslagsgenerationen som ända till slutsignalen orkade med att hjälpa den stackars backlinjen som nu lämnades åt sitt öde. 

En högre kravnivå

VM-kvalet har bara börjat. Och det känns som att det redan är över. Det finns ett antal schweizare som nog tacksamt tackar och tar emot om de gratis får lite obemannat gräs att avancera i. Och, om det nu ändå blir ett VM-slutspel, det tvivlar jag starkt på, så kommer motståndarna att vara ännu vassare och med försvarsblock så stabila att det inte finns några garantier för att Isak och Gyökeres och (får vi verkligen hoppas) Kulusevski (Sveriges kanske allra viktigaste spelare) gör de där två, tre målen som säkrar att Sverige har råd med obeslutsamhet och ovaksamhet som bjuder in motståndarna. 

Kanske måste Kim Källström, som väl är någon sorts övergripande chef också över dansken, ta dansken i örat och inpränta försvarstänkandets nödvändighet.

Med en trupp av skickliga indivualister finns det fog för de höga förväntningarna och all anledning till den höga kravnivån. Den här jättechansen att efter två mästerskapsmisslyckanden få komma med på festen igen får helt enkelt inte missas. Många av de här spelarna har i VM att göra, men inte det här laget, inte  med det här spelet. Det är naivt. Sverige har aldrig gått till något mästerskap utan defensivt försvarsspel.

Gör om, gör rätt, spela svenskt, inte danskt.