En alldeles utmärkt match för att vara en premiär. Vi pratade ju, och urskuldade lagen, ofta förr i tiden om premiärnerver, usla vårplaner, och lite seghet efter en lång, tung vinter, men sådana ursäkter håller inte längre när planerna är bättre och cupen en prima uppvärmningsrunda.  Och i det här fallet behövs inga ursäkter; det var mästarklass när Hammarby satte fart och efter att ha sett alla de förmodade lagen på den tänkta över halvan, så tippar jag att blir från Söders höjder jubelropen kommer att hörast högst och oftast någon gång i höst.

Abrahams uppvisning

Trodde nog på en jämnare fight - och visst Mjällby repade mod efter paus - men det var Hammarby det svängde om; mycket spring i benen, bra passningsspel, fart på bollen, platsbyten och en pulserande lust att både effektivisera och underhålla. Hammarby har ju en av Allsvenskans allra klokaste och tydligaste ledarfigurer i sitt lag, den evigt unge Nahir Besara och naturligtvis stod han bakom två assist när Hammarby avgjorde med tre mål redan i första halvleken. Och de övriga lagen måste bäva inför att duellera med detta spelgeni i samarbete med Paulos Abraham, matchens stora profil och tremålsskytt. Han har redan presenterat sig som en av aspiranterna till årets skytteligatitel och en underhållare av högsta klass. Och det bästa betyget till Hammarby delades ut av Mjällbys spännande tränare Carl Marius Aksum som ensam tog på sig hela ansvaret för mästarnas ovanligt tama första halvlek. Han erkände sig taktiskt besegrad, att det var han som delat ut en matchplan till sina spelare som inte alls fungerade. Stort gjort av en stor och imponerade ledare men jag undrar verkligen vilken  matchplan som kunnat rubba Hammarby i den här premiären.

Pengarna eller pokalerna

Jag tror vi har en högintressant Allsvenska att se fram emot och apropå presumtiva publikfavoriter så presenterade AIK också en spännande artist i form av Zadok Yohanna som med ett fartfyllt och fräckt solonummer dundrade upp AIK:s segermål (2-1) i hemmamötet med ett Halmstad som överraskade med ett spel som lyfter dem en bit över de förväntade kölagen.

Malmö FF har ju inga tips med sig inför den här säsongen och kanske är till och med mitt tips (sexa) optimistiskt i överkant. 1-1 mot Örgryte - minsann ingen blyg nykomling - med kortare perioder av anfallsfiness men mest verkar allt hopp ställas till att Taha Ali får benen och bollen att samspela, motståndarna till förtret. Och möjligen kan också nyförvärvet Oscar Sjöstrand, f d andradivisionsspelare i Nederländerna, ge lite hopp. Hans inhopp var piggt och han låg bakom Erik Botheims kvitteringsmål. Mycket ungt och nytt MFF och i diskussionerna kring lagets status i år blir jag inte riktigt klok på om klubben vill aktivera unga spelare för försäljning eller bygga ett guldlag igen. Är det pengarna eller pokalerna som styr inriktningen? Vi får väl vänta och se.

Tuffa smällar för Gais

Och var har vi Elfsborg och Blåvitt i år? Ja, den frågans svar får väl också dröja men efter en jämn första halvlek fick vi ändå se lite av den orkanartade virvelvindsfotboll som kan vara Elfsborgs när de är som bäst och 2-0-segern var fullt rättvis. Blåvitt ägnade sig mest åt någon slags rundpingis som inte ledde till några egentliga ”smash-lägen” och det såg stundtals lika impotent ut som för ett par år sedan. 

På Ullevi kunde det gått hur som helst. Frenetiskt, aggressivt Gais drev upp tempot mot Djurgården till den första omgångens näst hetaste möte. Två stabila lag som höjer den allsvenska kvaliteten i år, ett par utmanare om de attraktiva Europaplatserna och en tung trepoängare för Djurgården som vann den andra halvleken både statistiskt och på poäng. Ett tungt tapp för Gais att nyblivne landslagsmannen Gustav Lundgren skadade sig på uppvärmningen och ännu en käftsmäll när laget fick ett kvitteringsmål  (efter Patrik Åslunds 1-0 för Djurgården) till synes felaktigt bortdömt för offside.

Tufft och fartfyllt på Ullevi, en bra premiär överlag, spännande och lite nytänkande tränare i många lag; det kommer att bli en mycket spännande allsvensk säsong det här.