Det var ett imponerande stycke svensk uppvisning i hantverksskicklighet vi fick se. 

Firma Andersson & Wettergren har gjort det igen och Sverige spelar EM nästa sommar.

Jag har svårt att se hur ett samarbete mellan arkitekter och arbetare kan utföras skickligare än när Sverige på beställning gjorde exakt allt rätt nere i Rumänien. Den första halvleken, med två fina mål dessutom, är en av de bästa jag sett av ett svenskt landslag på mycket länge.

Det var fyrtiofem minuter som man kunde roa sig med att plocka isär till blott sekundlånga sekvenser och finna att Sverige vann varenda duell. ”Det är de små, små detaljerna som gör det”, sjöng Povel Ramel för en Herrans massa år sedan, men precis så är det när ett lag med svenska arbetsmetoder vill nå framgång. Man måste ta varenda match därute på planen.

Berg flyttar in

Det såg så lugnt och genomarbetat ut, det märktes från första passning att alla hade förstått ritningen, alla visste sina uppgifter, ingen tvekade om hur det skulle göras.

Så här spelas lojal, uppoffrande, välregisserad, energisk fotboll.

Marcus Berg.

Han måste få en alldeles egen rad. Som han jobbat och slitit utan ersättning, smått hånats för sin oförmåga, ”hur många chanser skall han få”, det kan inte duga med att som forward bara göra ett starkt försvarsjobb. Jag har själv kastat mina pilar.

Ett elegant nickmål, en återhållen, väl avvägd passning till Robin Quaison som åter visade sin effektivitet. Man blir uppriktigt glad för hans skull.

Janne Andersson hade tålamodet med Berg och i den allra viktigaste och helt avgörande matchen fick han nu tillbaka den han investerat i förtroende på en ifrågasatt toppforward. Det är så imponerade, man blir så uppiggad, det är så himla fascinerande att se skickliga yrkesmän i aktion, vad det än må gälla.

Briljante Forsberg

Emil Forsberg har också haft sina dåliga dagar. Med efterhängsna skador som hållit tillbaka hans exklusiva förmåga att trampa igång ett helt kraftverk. Han har, precis som Fredrik Ljungberg på sin tid, haft andra meningar om hur han tycker att fotboll för spelas, han har fått skifta mellan frack och jobbaroverall och inordnat sig i systemet.

Plikttroget har han gjort det för att sedan som en utbrytarkung slita sig loss från alla bojor och trippa iväg på egen hand. Hans första halvlek i Bukarest var mästerlig; hur han opererade sig förbi alla blindskär med teknik och kvickhet, hittade de fria fälten och allt kan kokas ner till det briljanta solonummer på vänsterkanten som föregick Bergs 1-0-mål på nick. Det var ett mästerstycke från början till slut.

Jag tror sällan jag sett Albin Ekdahl slita och jobba och orka så väl i alla nittio minuterna. Han är van att inte få någonting gratis i det italienska bottenskiktet, han vet vad det kostar att få vara med och suga åt sig lite av fotbollens glamour och utan den typen av arbetshästar kan inte heller ekvilibristikerna få sprattla i manegen,

Finurlige Olsson

Sebastian Larsson är också inne på slutet av karriären men tänker inte försvinna ut på ett sluttande plan. Och heder åt Janne Andersson som fjol gav Kristoffer Olsson en genväg in i landslaget, och visade att han inte bara är strikt noggrann med sina ritningar, med förberedelserna, rollfördelningen, taktiken.

Han insåg att det behövdes konstruktivitet och det är en fröjd att se med vilken trygghet och självklarhet Olsson hanterar bollen, hittar de fria ytorna, hjälper till att lösa upp de besvärliga knutarna och ger hjälp och stöd åt sina medspelare. Det ryms så ofantligt mycket fint fotbollskunnande i honom.

Rumänien på bortaplan är alltid en match med stora yttre påfrestningar, inte minst har publiken skämt ut sig med rasistiska ramsor och gjorde uppenbarligen så nu också. Den italienske domaren blåste av, lugnade ner, pratade med, som jag förstod det, inropade Alexander Isak, som var målet för möbelns okvädingsord, och allt kunde fortsätta. Också på detta var svenskarna förberedda.

Rätt i vartenda steg

Ingenting hade lämnats åt slumpen och det var lätt att begripa den enorma glädjen. Jag såg flera minuter före slutsignalen hur det lyste av glädje i Peter Wettergrens ögon, hur han inte kunde sitta stilla, Andersson vågade inte röra en min förrän slutsignalen gått; men vilken lycka att ha en plan, göra en ritning, sätta verktygen i händerna på ett gäng med yrkesstolthet och få se framför sina ögon hur allt förverkligas, precis som det var tänkt och sagt.

Känslan var att svenskarna var på rätt plats vid rätt tillfälle hela matchen, att de aldrig rubbades, att de satte vartenda steg rätt. En landskamp så fri från misstag vet jag mig sällan sett. En match där alla var bra. Nilsson Lindelöf briljant, Andreas Granqvist till synes föryngrad. Robin Olsen stod där bak och behövde bara sopa lite lätt i farstun för att hålla huset rent och snyggt.

Ett stabilt VM-kval, ett över förväntan bra VM-slutspel, ett stabilt kval till EM. Janne Andersson har rott i land sina tre första stora projekt på ett imponerande sätt och visat vilken stor förbundskapten han är.