Svensk idrott är organiserad med något undantag i form av föreningar som bildar distrikt i regel efter länsgränser och sedan förbund på nationell nivå. Även RF är uppdelat i distrikt.

Orsaken till att den här strukturen är att man följer den modell som staten och regionerna har. Den kommer i sin tur från Axel Oxenstierna och 1634 års grundlag.

Åter, varför är det på detta viset?

Bristen på digitala lösningar, flygplan, bilar skapade en gång ett läge där den politiska makten placerades i distrikten. Det är distrikten som utser ombuden som har rösträtt på en förbundsstämma, De som utses är genomgående ordförande och ledamöter i distriktsstyrelsen.

Det är djupt olyckligt inte bara av demokratiska skäl.

Till nackdel för idrotten

För att då beskriva problemet i två meningar:

1: Distrikten gör numer egentligen ingenting, deras uppgifter har digitaliserats och som mellanled är de mest i vägen.

2: Distrikten har den politiska makten och vill inte ge upp den.

Det är inte så att 71 specialförbunds distriktsstyrelseledamöter är onda människor. Tvärtom, de har ofta lagt ett liv med oavlönat arbete som förtroendevalda, som ledare i föreningar och i distrikt. Det är goda människor som vill idrotten väl.

Sen är de i min höga ålder och äldre, med en förändringsbenägenhet som ofta ligger nära nollnivån. På det kommer att färre bryr sig om vad de gör och ingen ifrågasätter systemet.

Då uppstår frågan varför ingen gjort något åt det här.

Det struntar föreningarna i

Den är enkel att besvara. Föreningarna struntar i ökad utsträckning i distrikten, de har fullt upp med sin verksamhet och låter det onödiga mellanledet leva sitt eget liv. Förbunden törs inte eftersom de är valda av distrikten. 

När jag för länge sedan hade ett längre uppdrag åt ett förbund kom ordförande och generalsekreteraren in till mig med idén att jag borde driva den här frågan. Jag var inhyrd konsult, i och för ty på heltid, med affärer som område. Min motfråga var den enkla; Varför skall jag göra det här? Svaret var att du är den enda som varken är förtroendevald eller anställd på seniornivå. Vi andra kan inte.

Jag har varit tydlig när jag lunchat med idrottens makthavare att de inte kan driva den här frågan utan att bli avsatta. Så illa är det.

Nu är jag ingen makthavare, bara en liten röst i det idrottspolitiska mörkret men då jag inte företräder någon och vill svensk idrott väl så blir min slutsats att jag måste svära i kyrkan och försöka ändra på det som skadar svensk idrotts utveckling mest.

Lika illa hos partierna

Trots min obetydliga roll så träffar jag även politikerna som har ett idrottsansvar. Här är problemet att deras partier är värre illa ute än idrotten.  

Svensk idrott har, enligt mig och de jag kunnat enats om, tre elefanter i rummet. Dvs sådant man inte får prata om trots att de tar upp all energi och all yta i form av distrikten, medlemskravet och 51-procentsregeln. Jag återkommer om de två sista i nya krönikor.

Min enkla syn är att jag vill ge svensk idrott bättre utvecklingsförutsättningar och det som skiljer mig från de flesta med makt, dock tack och lov inte alla, är att jag inte köper att vi skall fortsätta som vi alltid gjort eftersom det skapar negativ utveckling.

Vi har lämnat 60-talet liksom 1900-talet bakom oss. Svensk idrott måste vara organiserad för att möta samhällsutvecklingen och politiken för 2020-talet. Idag är vi perfekt organiserad för att möta 1970-talet. Det är ingen framgångsformel.