Jag har alltid gillat Rikard Norling. Har har en lite avvikande framtoning i den svenska tränarkåren. Klurig och lite filosofisk. 

Men han har ibland förfallit till kryptiska formuleringar med försök till metaforer och bildspråk med nära anslutning till vad man skulle kunna raljera bort som mumbo-jumbo.

Öppenhet självklart

Vet inte om han talar ett språk som spelarna inte förstår.

Hur som helst; efter hans senaste ”utbrott” i en TV-intervju är han (och spelarna) nu tystade.

Av självklara skäl - jag har varit journalist i sextio år - är jag ingen vän av munkavlar och tystnadskultur.

Samtidigt har jag förståelse för att AIK i det här läget  gör allt för att få lugn och ro. Så några dagar i media-karantän är väl ingen fara.

Om det stannar vi det.

I min värld är alltid öppenhet det enda och självklara. Spelare och ledare på alla nivåer skall ha sin fulla rätt att säga vad de vill. Precis som kommunala tjänstemän och sjukvårdspersonal. Bara den som är rädd för vad som skall komma ut och vad som skall sägas, den som har något att dölja och anser att bara en röst skall tala för alla, tar beslut i avsikt att tysta de frispråkiga.

MFF och tystnadskulturen

De starkaste ledarna är alltid de som har högt till tak, accepterar att bli motsagda, stimuleras av att många röster ska höras. Det finns alltid något gott att hämta, det berikar alltid de ansvariga när de får höra rösterna från medarbetare, medlemsdjupet och gräsrötterna. Det gör både dem själva och de organisationer eller företag de representerar starkare.

Därför har jag på senare år oroats av det jag fått höra om hur tystnadskulturen och de egenstyrda mediakommunikationerna brett ut sig i Malmö FF.Tack och lov finns det visselblåsare. Folk som ser orättvisorna, som ogillar de stängda dörrarna, träningarna, de styrda intervjuerna, ibland med övervakande presschefer.

Det är inte bara bland de arbetande journalisterna som missnöjet finns. Mina informatörer hör till kretsen med god insyn i klubben, riktiga MFF-are som inte vill att det skall vara som det är nu.

”Det är rena Nordkorea”, som en av dem sa. Med en lätt överdriven ironi förstås.

Att det är flera restriktioner och andra regler i corona-tider är ingen som förundras över eller protesterar emot. Men hur farligt är det med en handfull journalister som bevakar en träning?Borde inte det mediaintresset uppmuntras snarare än strypas?

Inget klubben tjänar på

Inte ens de senare årens allsvenska succé är ett självspelande piano. En evighetsmaskin. Det är det numera extremt stora mediala intresset som gjort fotbollen större och större, intresset hela tiden växande och explosivt. Läktarna välfyllda.

Idag bestämmer klubben var och när spelare skall fotograferas, mötespunkterna har blivit allt färre.

Klubben vill tala genom sina egna kanaler. Där man slipper besvärande frågor.

Så skall det inte vara. Ingen klubb tjänar i längden på det.

Med respekt för dem som betalar sina årskort, fyller arenorna, sponsrar och bidrar, gentemot fansen och samhället, staden där de lever, bör det finnas öppenhet, generositet med att visa upp sig, låta alla prata.

I stället för att sluta sig, diktera alla villkor, stänga träningar.

Jo, det kan man göra de gånger det skall filas på nyskapade, udda frisparksvarianter. Men, ärligt talat, några exklusiva och överraskande sådana ser man aldrig under matcherna.

Rösler gick sin egen väg

De röster jag hör ända hit ut till min lilla sommargård i östgötaskogarna talar om att människor i klubben inte vågar tala förrän de får tillstånd av presschefen. Tränaren Jon Dahl Tomasson skall godkänna alla intervjuönskemål, klubben vill styra vilka som skall intervjuas, de som inte fått säga något på länge därför att de förmodligen är ointressanta för pressen eller inte alls aktuella för spel, erbjuds som tilldelning, skador mörkläggs med hänvisning till datalag och försäkringsfrågor. Innerbacken Rasmus Bengtsson var beredd att prata om sin skada med en reporter men stoppades av klubben.

Vad är det här?

Klubben (tränaren) avgör vilka som skall spela, journalisterna vet bäst vilka som skall intervjuas. 

De fyra senaste tränarna i klubben har haft hemliga telefonnummer. Det är väl ok som ett skydd mot allmänhet och aggressiva, missnöjda fans. Men det är klart att de skall vara tillgängliga för journalister.

Ibland sker intervjuer under övervakning.

Det känns som gamla DDR.

Uwe Rösler (född i Östtyskland, minsann) var tydligen den som tyckte mest illa om restriktionerna och gjorde sig tillgänglig för medierna på trots. Även Åge  Hareide pratade fritt med journalisterna på spelarhotellet i samband med bortamatcher också mot klubbens gällande restriktioner.

Och flera spelare som varit beredda att ställa upp på mediernas villkor har stoppats av klubben.

Öppna dörrarna, Pålsson!

Jag blir skrämd när jag hör sånt här.

Malmö FF, klubben som i så många andra avseenden vill vara ett föredöme, inte bara en fotbollsklubb som vill vara bäst i Skandinavien utan också en stark spelare ute i samhället.

Jag vet inte vem som planterat den här tystnadskulturen, mörkläggningen, styrningen av mediaumgänget.

Mina sagesmän säger att det kommit, successivt under de senaste 5-6 åren.

Oavsett vem; ansvaret hamnar alltid högst upp och om det är något som ordföranden Anders Pålsson måste ta på allvar och göra någonting åt, så är det att återskapa ett öppet Malmö FF där ingen är rädd för att tala,  ingen tystas, där ingen behöver be om lov för att säga sin mening och där alla förstår att klubben är ett allmänintresse dit dörrar i möjligaste mån skall vara öppna. 

Vad vill man med den här strategin? Vad är man rädd för?

Ingen tror väl att det påverkar vare sig tabellplacering eller ekonomin till det bättre.