Vuvuzelan, vem minns inte vuvuzelan från VM i Sydafrika? När jag bänkar mig framför TV:n för att njuta av ett nytt spännande fotbollsmästerskap slår det mig att mitt främsta minne från 2010 är just vuvuzelan. Jag hoppas att FIFA har förbjudit detta oväsen och än så länge ljuder de – tack och lov – med sin frånvaro. Jag börjar tänka på vad mitt bestående minne kommer att bli från årets upplaga. Suarez bitning ligger bra till. 

Vad tycker vi?

Hot om avstängning och bestraffning efter slutsignalen är alltså avtryck som ligger högt upp på topplistan. Min önskan är dock att min minnesbild kommer att handla om fotboll, vackra mål, perfekta löpningar, straffdramatik och inte om ett musikinstrument eller tilltag som närmast kan beskrivas som sorgliga eller dumdristiga.

Domarbeslut, stjärnornas skadeläge och förbundskaptenernas strategier engagerar och berör. Vi älskar att diskutera om bollen är inne eller, om muren är tillräckligt långt bort eller om holländare filmar eller inte. 

En spännande diskussion som fångar vårt intresse handlar i stor utsträckning om vad vi tycker. Och vi kan bara tycka om sådant som inte redan är fastställt, alltså sådant som är öppet för tolkning. Ett visst mått av subjektivitet är grunden både för ett samtal och ett fotbollsminne.   

Egentligen vill vi träta lite

När det gäller själva matchen behöver vi snart inte längre bråka om dessa klassiska fotbollsfrågor. Vi vet redan svaren på dem. 

Den mest intressanta frågan – vad tycker du? – finns inte längre med i spelet.  

Att träta om ifall bollen är inne eller inte är lika meningslöst som att diskutera om ribban ligger kvar i en höjdhoppstävling. Vi vet alla – tack vare målkameran – att bollen är inne. Dagens domare tar färre och färre egna beslut och förlitar sig mer på teknik än på sina egna subjektiva bedömningar. Deras område blir alltså mindre och mindre och därmed får vi, åskådarna, också mindre och mindre att prata om.

Att vara domare är att vara utsatt för spelarnas och publikens efterhandsgranskning. Nya tekniska och mekaniska hjälpmedel underlättar dock den hårt pressande situationen som domaren står inför. Objektiva bedömningar minskar domarnas utsatthet och risken att publiken ropar; ”Skandal, Skandal, en Domarskandal”. 

Om tröjor byter färg

Den fjärde domaren, raklöddret, målkameran och intercomsystemet är redan självklarheter i varje VM-match. Inför nästa VM diskuteras hur straffläggningar kan bli mer rättvisa. Det har visat sig att laget som börjar lägga straffar har en 60-procentig chans att stå som segrare och det kommer man snart att försöka kompensera för. 

På Textilhögskolan i Borås har man tagit fram ett tyg som byter färg vid beröring. Tröjor kommer att avslöja tröjdragningar och strumpor kommer att visa om det verkligen var en tackling eller inte. Tiden får väl utvisa om tröjorna är klara för användning om fyra år, men för eller senare kommer de. 

Små steg, såsom tröjor som ändrar färg eller raklödder på planen, är vid första anblicken positiva förändringar och främjar en attraktiv fotboll. Syftet med nymodigheterna är naturligtvis att det lag som står med pokalen i handen också är den rättmätiga vinnaren. För visst vill vi att det bästa laget ska vinna och på ett juste sätt.

Det oförutsägbara är nerven

Men fortsätter vi på den inslagna vägen mot den rättvisa fotbollen knaprar vi samtidigt ständigt på den del av bedömningen som gör att vi blir engagerade.

Samtalet kommer inte längre att handla om vad jag tycker – OM bollen var inne. Det är redan fastställt och därför inget att prata om. Eftersom vi gärna vill diskutera kommer vårt intresse därför att flyttas mot den subjektiva delen av sporten och den finns oftare utanför planen än på den. 

Mitt minne från detta VM trodde jag alltså skulle handla mer om Suarez bitningsproblem än om hans fotbollskonster och mer om Robbens eventuella avstängning än om hans löpningar. Men mina fotbollsminnen räddades, i turneringens slutskede, av tyskarnas fotbollskonster. Den här gången undgick jag vuvuzelans förbannelse och det som hände på planen konkurrerade ut det som hände utanför den.

Kanske just för att det oväntade, oförutsägbara och orättvisa ännu inte utrotats helt. Det som är alldeles rättvist och sant visar sig ofta vara rätt ointressant.