Dopingkarusellen som snurrat och snurrar ännu, ovisst hur rättssäker, godtycklig emellanåt, ”massanhållanden”, överklaganden, svåra bevislägen. 

Och så de olympiska höjdarna som slår sig för bröstet och ser sig som sanktionerade FN-medlare som lyckats få de trätande halvorna av det delade Korea att tillfälligt träffas.
”Det här visar på kraften i den olympiska rörelsen”, säger Sveriges OS-chef Peter Reinebo.

Den olympiska rörelsens påverkan när det gäller Nordkoreas beslut att deltaga i Sydkoreas vinter-OS skall inte överskattas. Eller rättare sagt; det finns ingen sådan påverkan alls. Det är bara själva existensen av en olympisk rörelse och olympiska spel som öppnat möjligheten för Nordkorea, att ta chansen att ta några poäng genom att spela lite fredligt på den internationella arena där det vanligtvis mest handlar om provskjutningar av massförstörelsevapen.

Det är inte Thomas Bach, IOK-presidenten, som kommer att gå som segrare ur den här uppvisningen. Det är diktatorn Kim Jong-Un, han som regerar det hårt slutna landet eftersom hans far, den riktige regenten, är lite indisponibel. Han råkar vara död för närvarande.

Ingen stabil fred

Det är förstås inte av ondo att de båda koreanska regeringarna - som faktiskt ännu inte slutit formell fred efter Koreakriget; det råder bara vapenstillestånd sedan 27 juli 1953 - träffas för första gången på två år eller att nordkoreanerna släpps in till spelen i Sydkorea (9-25 februari), men, som chefen för Institutet för säkerhet- och utveckllingspolitik, Niklas Swanström, sagt till TT: ”Man skall inte tro att det automatiskt leder till långsiktig, stabil fred”.

Jag var på sommar-OS i Söul 1988. Det hade föregåtts av diplomatisk och politisk dramatik. Nordkorea hade, påhejade av Kubas diktator Fidel Castro, gjort ett försök att få bli medarrangör. IOK träffade de båda koreanska företrädarna men kunde inte gå med på Nordkoreas krav och Söul, Sydkoreas huvudstad, blev ensam arrangör. Nordkorea bojkottade spelen förstås.

Nu kommer den nordkoreanska truppen enligt uppgift att tåga in sida vid sida med den sydkoreanska. Ett elegant spel för galleriet. För deltagarna är det säkert inga problem. De har gjort samma sak 2000, 2004 och 2006. Utan att det fått för världen positiva, politiska konsekvenser. Nordkorea gjorde sitt första vinter-OS redan 1964 men var inte med senast i Sotji.

Husarrest i OS-byn

Jag är lite fascinerad av uppgifterna från Nordkorea om landets trupp som enligt rapporterna skall bestå av aktiva, ledare, journalister (oberoende och granskande, kan du tro) och en hejaklack (!).
Hur kvalar man i en hård kommunistisk diktatur in till en plats i en olympisk hejaklack?

Jo, man gör allt som går för att vara till lags, visar lojalitet, avancerar till en betrodd befattning till den del av den nordkoreanska administrationen som kontrollerar befolkningen. Det som officiellt heter hejaklack är i själva verket politruker. Pålitliga, hårda säkerhetsmän som inte har någon annat uppgift än att se till att ingen hoppar av (ingen nordkorean har någonsin hoppat av i samband med internationella mästerskap), ingen smiter ut på stan eller umgås med andra. Inte ens med sydkoreaner.

 I den olympiska byn kommer nordkoreaner att vara helt isolerade, kontrollanterna är säkert fler än de aktiva och ledarna. Vid senaste OS, i Rio 2016, deltog Nordkorea med 31 idrottare. De fick inte använda mobiltelefoner, inte besöka några turistattraktioner, inte gå ut på stan utan ”eskort”, inte beblanda sig på fritiden med aktiva från andra länder. De har husarrest i den olympisk byn.
Nordkorea kommer till den olympiska festen men skapar sig en egen liten diktatur mitt i den aningslösa idyllen. Idrottsdemokrati med undantag.
Det kanske betyder att den oro som växt inför säkerhetsläget för spelen till följd av de nordkoreanska raketskjutningarna dämpas. Gott så.  

Nej till Carter

Visst, i den olympiska rörelsens namn har fredstrevare tagit och IOK har både bejakat och betackat sig för inblandning i diplomatiskt politiskt spel.
Till OS 1980 i Lake Placid skickade den amerikanske presidenten Jimmy Carter sin utrikesminister Cyrus Vance med uppdraget att förmå Internationella Olympiska Kommittén (IOK) att stoppa spelen i Moskva senare samma år därför att Sovjet gått in i Afghanistan hösten 1979. 

IOK behandlade frågan men ignorerade USA:s försök att med hjälp av den olympiska kraften vinna en stor prestigeseger över sin värste fiende mitt under det kalla kriget. Leonid Brezjnevs begäran om ett tjugofyra minuters tal vid invigningen i Moskva avslogs. Så det har varit stängda dörrar åt båda håll.

Jag var en av få journalister som lyckades nästla mig in på IOK-sessionen dagarna före spelens öppnade i Lake Placid och fick med egna ögon och öron uppleva historiens kanske allra tydligaste försök att använda olympiska spelen som politiskt vapen.
USA bojkottade Moskva-spelen, Sovjet återgäldade med att utebli från Los Angeles fyra år senare.
Västvärlden mot kommunistdiktaturen. Då som nu.

Nu får vi hoppas att avskjutningen av invigningsfyrverkeriet i Pyeongchang blir det enda som lyser upp den koreanska himlen under några veckor. Man får vara glad för lite. 

_____

FOTNOT: Beträffande OS, uteslutningen av Ryssland och om idrotten har tappat greppet i dopingjakten, tänker jag återkomma till närmare spelen.