Den kvinnliga fotbollen har alltid varit stark i Sverige. Trots att mycket återstår och jämställdheten ännu är ett avlägset mål i många länder har Sverige ändå kommit långt.

I Qatar, där herrarna skall spela VM i november-december, får inte ens kvinnor spela fotboll.

Det var det och mycket annat klokt som Lise Klaverness, ordförande för Norges Fotbollförbund, vågade ställa sig upp och säga från talarstolen på Fifa-kongressen i Qatar. Hon vågade ryta mitt inne i det farliga lejonets kul och för detta har hon redan välförtjänt prisats i Norge.

- Det finns inget utrymme för arbetsgivare som inte kan säkerställa frihet och trygghet för arbetare, sa hon också.

Mänskliga rättigheter, jämlikhet, demokrati, fotboll för alla, för flickor och pojkar av olika färg, för hetero- och homosexuella. Det är sådant som Fifas lättköpta herrar också måste våga säga. Och åtgärda.

Växer långsamt

Det vågade Lise Klaverness säga mitt bland alla männen i församlingen och gav därmed både arrangörslandet och fotbollens högsta organisation, Fifa, som 2010 bestämde att VM skulle spelas i Qatar, en välförtjänt känga.

Det var ett starkt tal, modigt och fullkomligt i harmoni med vad de flesta av oss tycker.

Det var ett sätt att visa att kvinnorna nu också vill ta för sig i den mansdominerade fotbollen.

Men när det gäller själva fotbollen finns mycket kvar att göra. Den internationella damfotbollen växer långsamt men det måste få ta den tid som behövs.

Den blir inte bättre av förnedrande matcher som slutar 15-0 eller ännu mera.

Skillnaderna i kvalitet är enorma i den internationella damfotbollen och den blir inte bättre av man låter vissa agera slagpåsar i matcher som för det bättre laget inte är värt mer än en vanlig träning. Kanske mindre.

I herrfotbollen lottas de s k blåbärsnationerna också in i VM:s och EM:s gruppspel. Men där är de stora utklassningssiffrorna ovanliga. Här kan Färöarna ge ”mamma” Danmark en match, här kan Nordmakedonien till och med slå ut Europamästarna Italien. I Europa-league kan lilla Bodö/Glimt vinna hemma över självaste Roma.

Meningslösa matcher

Det fanns tidigare ett förkval, ett gruppspel för de lägre rankade. Det var fotboll på någorlunda justa villkor.

Nu går 51 länder rakt in i gruppspelsfasen. För vissa blir det ungefär som om ett nystartat damlag i Sverige skulle börja direkt i högsta serien.

I det aktuella VM-kvalet har fjorton matcher slutat med segrar med minst tio måls marginal.

Spanien-Färoarna 12-0, Belgien-Armenien 19-0, England-Skottland 20-0 till exempel. Och så nu senast Polen-Armenien 12-0 och Sverige borta mot Georgien 15-0.

Med dessa från början kända och stora kvalitetsskillnader blir matcherna meningslösa.

De som försvarar  den rådande ordningen framhåller att de lågt rankade lagen (Georgien ligger 123 platser efter Sverige i Fifa-rankingen) måste få vara med och se och lära.

Hur mycket utvecklas ett lag som blir totalt förnedrat? Som knappt får låna bollen, som inte ens kan försvara sig, som är taktiskt ofullgånget? Hur stimulerande är det för lagen som vinner med tvåsiffriga tal?

Klättra stegvis

Det är som i skolan; man kan inte ge de smarta mattegenierna exakt samma utbildning som de uppenbart svaga. Alla måste få möjligheter till utveckling på sin nivå. De svaga måste lyftas, de starkaste måste få utvecklas så långt de har möjlighet. Att behandla lika i de här sammanhangen är att vara orättvis mot båda.

Damfotbollens utveckling på senare år följer utvecklingen i samhället. När de stora klubbarna också bildar lag för kvinnor och ger dem resurser kommer mycket att hända - för ett fåtal. Det kommer heller inte att hjälpa de svaga länderna med dåliga eller nästan obefintliga ligor med spelare som inte är attraktiva på den öppna marknaden. 

De svaga måste få klättra stegvis.

Det hjälper inte damfotbollens utveckling att man försöker få den att se bredare ut än vad den är. Det avslöjar bara ojämnheterna. Det vore bättre med genomtänka och Fifa-stödda utvecklingsprogram och förändrade synsätt hos länder som ännu inte tagit damfotbollen på allvar.