Turkiets målvakt Mert Gunok får en kram i det stora firandet efter segern mot Österrike., Foto Andreea Alexandru), AP Photo
Jag tänkte, när jag satt och såg Frankrikes och Belgiens stjärnspäckade lag i åttondelen i måndags (alltså innan jag somnade); vad inåt i helvitte håller de på med. Gåfotboll finns förvisso, det är vad gamla slocknade stjärnor med meniskerna i fickorna håller på med för att förgylla livet i 80-årsåldern. Detta var de som skall lysa oss idag. Herrejisses!
Vilket svek!
Det pågår ett fotbollsmästerskap som genererar miljarder till fotbollsindustrin, i förlängningen också till företag och TV-bolag som är inblandade på olika vis. Har inte de här överbetalda aktörerna fattat att de är en del av en underhållningsindustri, de är den vitala delen av den ensemble som inte bara Europa utan stora delar av den fotbollsintresserade världen väntat på att få se. I sina landslag, i sina bästa år, som representanter för landet de kommer ifrån, för alla unga som skall inspireras; vilket kolossalt svek!
Var finns fotbollsgeniet Kevin de Bruyne? Är det någon som sett honom? Jo, jag lyckades få syn på honom några gånger, mannen med det sorgsna ansiktet som ser ut som om han skulle vilja vara någon helt annan stans. Jo, jag vet, det är klubbarna som betalar deras löner och att de kanske egentligen vill ha semester från sitt ordinarie jobb nu, men de säger ju att de är stolta över att representera sina länder och så ger de ingenting för att vi skall tro dem.
Om Taylor Swift eller Lady Gaga presenterat en så totalt intetsägande och undermålig show är väl frågan om de ens fått ett enda gig till. Mbappé kan väl i alla fall ursäkta sig med att han vantrivs bakom sin mask - det var tydligen den femte han provat - men han får ju i alla fall en ny chans tack vare Colo Muanis mål när matchen höll på att gå till förlängning. Men, förresten, det var väl egentligen ett självmål det också, som så många andra i den här turneringen.
Ville inte vinna
Belgien ville inte vinna matchen, Frankrike ville det något mera. Portugal däremot ville väldigt gärna slå Slovenien, framförallt ville egotripparen Ronaldo hemskt gärna visa att han fortfarande kan. Bollen kommer till honom därinne i straffområdet, men den vill inte leka med honom längre, ibland kommer den flygande i luften men han som skall pricka den med sin hjässa, raketen som skall träffa sitt mål, lyfter aldrig från rampen.
Tänk, han som högg som en kobra, kunde hänga och hovra som en kolibri i luften; han hinner inte med. Inte ens när bollen låg precis stilla och hjälplös på straffpunkten under förlängningen kunde han lura Oblak i slovenernas mål. Och så brast han i gråt, mångmiljardären, över sin otillräcklighet, fick tröstas, vad det var för sorts tårar vet man ju inte, bara att de kom från lite oväntat håll, från han som kallat sig bäst, snyggast och rikast men som nu ville visa någon sorts ömklighet över att inte längre kunna rädda sitt land. Nåja, han fick in en av Portugals tre straffar i de slutliga avgörandet, slovenerna inte en enda så till slut var den lille gossen glad igen.
Men det är slovenernas tappra kamp vi kommer ihåg.
En värdig EM-match
Och när så holländarna (eller nederländarna; vad vill de kallas egentligen?) avfärdat Rumänen och visat att de nog vill vara med in i det sista så kom då MATCHEN, den härligaste, intensivaste och mest underhållande fotbollskampen hittills under Europamästerskapen. Österrike mot Turkiet.
Den kändes som en väckare, inte bara för oss vid sidan om, utan för hela den fotbollsvärld av spelare och tränare som söker försiktighet, bekvämlighet, nästan lite förnedrande i sin ständiga strävan till totalt bollinnehav, det som egentligen mera liknar uppvisning, sparring, men till slut blir så enerverande könlös och ointressant.
Österrike och Turkiet hade väl inte låtit som Turneringens match om man nämnt den före EM, men vilka lag, vilka spelare, vilka kämpar, vilken tuffhet, vilken offensiv!
Och ändå, trots närkamper och rejäla smällar; ingenting medvetet fult, full respekt, ärliga dueller och ett frustande tempo (en hel del beroende på ena tillåtande portugisisk domare). Alla gjorde sitt jobb till sista svettdroppen. Om vi, som sagt, fortfarande sov efter det effektiva belgiska insomningspillret, så vaknade vi nu med ett fruktansvärt ryck, satte oss raka i stolen, spärrade upp ögonen och frågade oss själv; vad är det jag ser? Jo, jag ser en EM-fotboll värdig mästerskapets dignitet, österrikare som ville hur mycket som helst och turkar som ville ännu mera. Om det betyder att Erdogan gör sig ännu märkvärdigare än han är kan jag för dagen inte ta hänsyn till. Och för övrigt är Istanbul en fantastisk stad.
Skriv kommentar