Det är ju precis så här, som när Truls Möregårdh är herre i hagen, det skall se ut när hjältar föds. Den  lilla gäckande pingisbollens klickande hit och dit, berg-och-dal-banan med skrik av glädje, djupa suckar av besvikelser, det är millimeter det handlar om, det är skruvar och aviga forehands,  och det är så djävulskt spännande. Korta set. Chansen kan försvinna blixtsnabbt.

Hamburgare eller vad?

Nu är förstås frågan; hur många kunde egentligen se Truls Möregårdhs segermatch i semifinalen mot Hugo Calderon? Jag hade fällt upp parasollet för att skapa skugga åt min dator, solen stekte på, koltrasten stack fram sin gula näbb bakom den stora stenen som undrade den vad som stod på, vad det var för gap och skrik som störde när den, förmodar jag, var beredd att bjuda på en liten trudelutt. 

Men det var bara hästar överallt på Femman. Hästar, hästar, hästar, hopp och hej och hinder som föll och Sverige som stampade iväg allt längre från de medaljer som inledningsvis låg inom räckhåll. Men slå över till pingisen då, för helvete, vi behöver inte se en parad av hoppande kusar från när och fjärran, vi nöjer oss med de svenska (hästhoppning är en jättebra och dramatisk TV-sport, det skall villigt erkännas) ryttarna, von Eckerman, Bengtson, Fredriksson, men de drog var sitt strå till dyngstacken, var sin rivning och så var den dagen förstörd och vi behövde inte höra en massa förklaringar hit och dit. Vi ville titta på den sprallige, underhållande bollkonstnären Truls som i match efter match övertygat så med sitt kompletta, överraskande, temperamentsfulla spel. Vad håller ni på med på Kanal 5? De lämnar tittarna vind för våg och rekommenderar bara att gå till Max? Vad faen menar de? Hamburgare eller vad?

Nu väntar Fan själv

Egentligen spelar det ingen roll om han vinner - jo, det gör det så klart, olympiska guldmedaljörer blir odödliga - bragden har han redan utfört när han slog världsettan Wang Chuqin från Kina, världssexan Calderon och nu skall ta sig an Fan själv. Fan Zhendong, en helt omöjlig uppgift om man ser till världsranking, världstvåan mot 26:e-rankade Truls. Men statistiken har han också besegrat, logiken har han knäckt, han har hittat vinklar, kommit med oväntade infall, nya serve-varianter, plötsliga utfall, som explosioner. Det är inte många sporter som i artisteri kan mäta sig bordtennisen. J O Waldner är det största bollgeni som funnits i Sverige, alla sporter med bollar inräknade. 

Han är väl ouppnåelig och det var han som en gång rev den kinesiska muren, den som till stora delen byggts upp igen men som Möregårdh nu håller på att knacka lite murbruk ifrån för att komma in där igen. Det är bragdstämpel på det allra mest som Eslövs-spelaren håller på, han gör omöjliga upphämtningar, han rycker och sliter i sin motståndare, fram och tillbaka, hit och dit, det finns så många idéer, så många knasiga upptåg i hela hans uppträdande att det blir helt underbart att följa honom. Betänk att han var oseedad som 26:a på världsrankingen, han hade en mardrömslottning att ta sig an och nu står han i final. 

Bollarna med Flisan

Jag tävlade i bordtennis en gång i tiden. Vadstena BTK. Klubben var framsynt och ordnade en uppvisningsturnering i Stadshotellets berömda Oscars-sal. Huvudrollsinnehavare: världsmästaren Ichiro Ogimura från Japan och den svenske VM-silvermedaljören Tage Flisberg från VM 1954, den första stora, internationella svenska pingisstjärnan. Jag fick bolla lite lätt med båda innan själva uppvisningen. Det var ofattbart stort. 

Det var ju i en tid när bordtennis inte tillhörde de stora arenorna, inte hade OS-status. Vi pingisspelare tillhörde källarfolket. Men det spelades överallt. Seriesystemet omfattande. Jag hade en vanlig träracket, förlikade mig aldrig med det som då hette svampgummit. Bollarna for åt alla håll och jag gav upp. 

Idag är bordtennisen en global sport, den största i världen vad gäller länder och utövare (några hundra miljoner kineser antar jag), de svensk efterföljarna till Flisberg har hetat Hasse Alsér, Kjell Johansson, Stellan Bengtsson, JO Waldner, Mikael Appelgren, Jörgen Persson med flera och nu heter den stora stjärnan Truls Möregårdh. 

Han trotsar allt och visar sina känslor, sin förvåning, sina tårar - och sin ilska. Han berör och, hur det nu än går till slut, de som haft nöjet (och möjligheten) att se honom har fått en ny världsartist att bry sig om.