Det finns idag tre svenska tennisspelare bland de 500 bästa i världen.

Ingen av dem vinner några stora titlar.

Det har länge verkat som att den en gång världsledande tennisnationen Sverige kastat yxan i sjön för länge sedan.

Nu kommer en miljardär in och slänger pengar i sjön.

Demokratin hotad

Det är mycket möjligt att Svenska Tennisförbundet haft en inkompetent ledning. Om detta vet jag mycket lite. Men jag tror att man i svensk idrott skall behålla den demokrati som är så hotad också i många andra och väsentligare sammanhang. Nu var uppenbarligen inte Christer Gardell ute efter någon styrelsepost och han är säkerligen ärlig när han talar om sitt brinnande tennisintresse. Men en stark finansiär har stor makt - han kräver det han vill ha. 

Ulf Rosberg kan mycket väl vara en ordförande som svensk tennis behöver. Rosberg är ju ett aktat efternamn i svensk tennis. 

Men tilltaget känns obehagligt. Om styrelseval i förbund som sorterar under RF kan ske under mer eller mindre utpressningsliknande former, då bryts någon sorts ordning. 

Men den här historien har två sidor. Och det är knappast påstådda brister i svensk tennis högsta ledning som orsakat sportens generande tillbakagång från det hetaste heta till total likgiltighet och glömska. Inget förbund i någon specialidrott föder och danar världsartister. 

Börjar i fel ände

Den andra sidan av saken är att Gardell och hans polare börjar i alldeles fel ända. Det finns inga förbund som letar talanger, utbildar lovande ungdomar, tränar och lotsar utvecklingsbara spelare mot världseliten. Tror någon att det skulle ge Sverige ett herrlandslag i skidor av världsklass om Gardell skickat in 100 miljoner till Svenska Skidförbundet? Truls Möregård har tagit sig till världstoppen i bordtennis i lilla Eslöv. Utan förbundspengar. Det är förutsättningar ute i klubbarna, turen att det finns kompetenta tränare just där talangerna upptäcks, daglig träningsflit, intresse, ambition, kärlek till sporten, energin i klubbarna som skapar stjärnorna. 

Vi har Duplantis, Daniel Ståhl, Andreas Almgren, Sarah Sjöström Jenny Rissved, Tove Alexandersson, Frida Karlsson, Jonna Sundling, fotbolls- och hockeyspelare i massor; det är inte förbundsfolk, eller pengar till förbunden att disponera som är förklaringen till att Sverige nått världsnivå i så många varierande sporter. 

Och det kommer inte att ske nu heller. 

Så varför startar inte Gardell en tennisklubb, ett nytt Team Siab, samlar talanger där, skaffar de bästa tränarna, bygger hallar där det behövs; det är basen som måste byggas upp. Bröderna Ymer kommer inte heller att klättra högre bara för att förbundet får en mångmiljongåva.

En tynande tillvaro

Så det finns flera skäl att ställa sig mycket skeptisk till Gardells projekt och eftersom RF sagt ifrån och Tennisförbundet rättade munnen efter matsäcken och lät det demokratiska röstförfarandet genomföras blev det ändå under hot och krav som förändringen skedde och styrelsen avgick.  Redan tilltaget, åsikten att ”så här kan man göra i svensk idrott” lämnar en fadd smak i munnen som inte vill släppa. 

Jag minns när familjer vallfärdade till tennisklubbarna med sina barn i kölvattnet efter Borg, Wilander, Edberg och de andra men jag gissar grovt när jag påstår att bekvämare sporter som golf, innebandy och e-sport tilltalar ungdomar mera än tennisen idag. Möjligen är också den svenska ledar- och tränarutbildningen eftersatt och sporten har helt enkelt succesivt förvunnit in i en tynande tillvaro i brist på både kunskap, entusiasm, fasciliteter. och förebilder. 

Pengar i en förbundskassa är för luddigt och vagt. 100-miljonerssatsningen skulle skett mera ”spot on”, genom att samla de allras bästa talanger i ett koncentrerat team för att få konkreta resultat.

Jo, det var bättre förr - i varje fall i svensk tennis. Men världstennisen har aldrig varit bättre än nu så vägen till toppen är längre än någonsin. Grand Slam-duellerna mellan spanjoren Alcaraz och italienaren Sinner är de bästa tennsimatcher jag någonsin sett. Och jag var ändå med på Borgs, McEnroes, Connors och Nastases dagar.