För nog är det lite komiskt. Allsvenskan är grundbulten i hela verksamheten. Den står i fokus hela året, den är loket som drar hela ruljansen och mest folk, får massiv publicitet, engagerar flest; den lämnas därhän. Eller rättare sagt till C More, kanalen med de allsvenska TV-rättigheterna, som om en vecka har någon sorts egen hyllning av de bästa i den inhemska herrfotbollen. Där har dessutom valda delar av den svenska sportjournalistkåren satt sig som gisslan i juryerna, oförmögna att granska och kritisera valen.

Isaksson glömdes

Jag har absolut ingenting emot att ojämlikheten har suddats ut på den riktiga Fotbollsgalan, hyllningen var fin till Lotta Schelin och Nilla Fischer var majestätiskt värdig när hon gick upp till kamp för alla tjejerna och för allas lika värde. Men det blev ändå herrlandslaget och damfotbollen som delade på gracerna.

AIK fick visa upp sig lite i förbigående. Den allsvenske skyttekungen nämndes inte ens. Och en av Sveriges främsta målvakter genom tiderna, Andreas Isaksson, som nu slutar efter en lång och stor karriär, valde att inte ens gå till Globen, medveten om att han inte utgjorde någon programpunkt för kvällen. Förra året, när Kim Källström, Andreas Isaksson och Zlatan Ibrahimovic bestämt sig för att sluta i landslaget fanns de på scenen, som dock helt överlämnades åt Zlatan medan Kim och Andreas fick gå ut bakvägen med en blomsterkvast i näven. Helt i skuggan. Och nu glömde man ”Isak”. Igen. 

En levande staty

Nu utnämndes Zlatan till bäste forward fast han inte har ett dugg med svensk fotboll att göra längre. Han hade dessutom den dåliga smaken att ta åt sig äran - nej, inte med glimten i ögat, det var andra gången jag hörde honom säga det - till att det var fullsatt i Globen. Publiken hade inte kommit om inte han varit där. Det börjar bli minst sagt pinsamt och tröttsamt. Han delade dessutom ut ett pris på en miljon kronor (det gick till Grunden Bois, en klubb som gör storverk med funktionsnedsatta) - inte ur egen ficka förstås utan ur Volvos.

Malmö stad har i dagarna beslutat att upplåta plats för den gigantiska staty av Zlatan som nu står klar. Han är absolut värd att stå staty. Den dagen han inte står på egna ben. Statyer över levande människor är både ovanligt och - lite osmakligt. 

Allsvenskan i skymundan

Det är som sagt märkligt, att när Svenska Fotbollförbundet drar ihop en galafest efter fotbollsåret så lämnar man den starkaste institutionen, den nationellt - och numera inkluderas ju hela Sverige också i fotbollens karta - viktigaste och totalt dominerande institutionen utanför. Märkligt. Räcker det inte med alla andra eftergifter åt TV-kanalerna? 

Allsvenskan är större och starkare än någonsin, den förtjänar att hyllas på den finaste scenen som alla kan beskåda.  Allt behöver inte visas i direktsänd TV. Gör ett sevärt program kring det största och viktigaste, låt övriga utdelningar passera revy i ett collage, och se till att gräddan av underhållnings-Sverige också engageras och ger fart och ger stil åt evenemanget. Frånsett Henrik Schyfferts drift med valda delar av landslaget vid en fiktiv reklaminspelning var det tunt med underhållningen. 

Guldbollen - för tidigt?

Victor Nilsson-Lindelöf - den senaste i raden av Guldbollsvinnare.

Har sett hans senaste framträdande i Manchester United och han har verkligen tagit steg och periodvis ser han ut som dirigenten därbak i José Mourinhos lag. Han var stark under VM, han har haft den press på sig som alla vet hur tung den kan vara för den som kommer utifrån och skall ta en plats i en engelsk backlinje. Han har klarat det och han kommer att växa.

 Jag tycker dock han fick priset lite för tidigt. Han har ännu inte nått den dominerande nivån där f d mittbackar och guldbollvinnare som Julle Gustafsson, Orvar Bergmark, Björn Nordqvist, Glenn Hysén, Patrik Andersson och Olof Mellberg befann sig när de belönades. I min värld höll jag Viktor som trea i årets omröstning, efter Robin Olsen och Andreas Granqvist.

Men just detta urval är ju det riktigt trevliga. När alla tyckte att det bredde ut sig en öken efter Zlatans utträde ur svensk fotboll, så fanns alltså tre så starka kandidater att välja på och valet av Viktor går absolut att motivera. Han gjorde en strålande VM-turnering och spelar i det högst rankade klubblaget av alla svenskar. Möjligen kan Emil Forsbergs Leipzig (just nu trea i Bundesliga) konkurrera och Forsberg hade ju, med en normal och skadefri säsong, också varit en av konkurrenterna.

Att Nilla Fischer efter lång och trogen tjänst äntligen skulle få Diamantbollen var snarast en formsak.

- - -

PS. Någon omotiverad snurregubbe dyker alltid upp i en idrottsgala. Nu var det en uppenbarligen kaffesugen galning i träningsoverall, upptäckt på ett supporterklipp från ett VM-reportage i somras, som fick låna rampljuset en stund och jag begrep aldrig varför. Klippet, om det var spontant, var dock kul.