Motionstävlingar för vanligt folk hindras och i Mora och lite varstans i Sverige sitter klubbentusiaster och förstår inte om de ska ägna kraft och möda till att planera sin traditionella tävling. Eller om de gör bäst i att inse att det blir inget.

Ena dagen tänds förhoppningarna, andra dagen släcks de.

I förra veckan anslog både idrottsministern och inrikesministern en optimistisk ton. I dag frågar de sig säkert om de inte borde ha varit lite försiktigare. Amanda Lind och Mikael Damberg lovade kanske lite för mycket.

Borde ha kollat först

Först borde de åtminstone ha hört sig för med Anders Tegnell.

På torsdagen stod statsepidemiologen i tv och deklarerade:

”Vi föreslår att man åtminstone till en början höjer gränsen från 50 till 500 på de ställena som har numrerade anvisade platser och att man sprider ut publiken så att det är minst en meter mellan dem. Sedan följer vi upp om någon månad och ser om det finns möjlighet att öka publikmängden ytterligare något. Det är vårt svar på den promemoria som kommit från socialdepartementet”.

Där släckte han förhoppningarna om öppna arenor för ekonomiskt pressade klubbar i ishocky och fotboll.

Fotbollen betonar i sitt remissvar till regeringen att klubbarna under pandemin har tagit ett stort ansvar för att följa regler och rekommendationer. Det har spelats över 400 elitmatcher med ett strikt protokoll, inklusive krav på bl.a. överinsyn av klubbläkare, och där det inte har förekommit några avgörande avvikelser. Fotbollen har också den gemensamma uppfattningen med hockeyn att det tycker att det inte ska finnas någon övre deltagargränsen och inte ens ett bestämt antal, utan att regeln om antalet personer blir evenemangs- och arenaanpassad.

 Och, ja, 500 på de största arenorna är rena skämtet som tillvaron i övrigt ser ut i dagens samhälle. Vi rör oss som om vi inte hört talas om någon virussjukdom och vi umgås som ”det händer aldrig mig”.

Tonen är att den där coronan inte är så allvarlig.

Nu får Tegnell jobba hårt för att hålla garden uppe.

Hur svårt kan det vara… Åtskilliga människor kan hållas särade på en arena och motionärer antingen på skidor eller till fots rör sig sällan i så stora klungor och i kan i målområden via avspärrningar och med polisens kontroll hållas åtskilda.

Då kan man växla upp till 500

Först då blir 50-regeln trovärdig och det blir lättare att trappa upp till 500 personer.

På det viset kan idrotten bedriva en laglig verksamhet. 

Kan man tycka…

Som det nu är har det skapats intressegrupper där människor får lägga ordinarie göromål på jobbet åt sidan för att ägna energin till att granska konsekvenserna av coronan eller hitta varianter. De stora arenaidrotterna fotboll och ishockey går samman, de något mindre håller ihop. därtill har motionsarrangemangen en allians av liktänkande.

Den sistnämnda guppen finns inte ens med på Justitiedepartementets lista över remissinstanser till förslaget om att tillåta viss publik. Men elva arrangörer agerade och har i alla fall lämnat in ett gemensamt yttrande.

– Här borde man kunna hitta samtalsmöjligheter för här är smittoriskerna mycket, mycket mindre, säger Björn Eriksson.

Inte en lugn stund

Han som trodde att han skulle få ett lugnt sista år som ordförande i RF. Nu jobbar han dag och natt för att hinna lyssna och ta del av alla röster och se en tillstymmelse till lösningar. 

Alla tror, tycker, hoppas och tolkar om och när de får träffa honom, alternativt ministrar eller till och med  Tegnell.Det är ett ständigt dividerande.

Och mitt uppe i alltihopa ska ministrarna också ta sig tid att lyssna även på kulturfolkets företrädare.

Nu går processen in i andra halvlek. Längre har beslutsfattare och berörda inte kommit. 

– Alla är väl medvetna om att det finns ett stort antal evenemang och verksamheter. Nu har man valt ut dem som är relativt enkla, de med fasta sittplatser, där kan man ganska enkelt hitta modeller för hur man ska organisera dem för att inte skapa trängsel. 

Är Tegnells ord en förtröstan eller ska vi se framåt med förskräckelse…