Danmarks lag är mera komplett än det svenska, där finns spelare med större kompetensmässigt omfång och förbundskapten Kasper Hjulmand har lyckats behålla den danska, tekniska fotbollstraditionen och kombinerade den med dagens intensiva ”knegarfotboll”. Danmarks semifinalplats är välförtjänt.

Oundvikligt att jämföra med Sverige. Det har gjorts sedan fotbollens barndom. Och nu får Danmark möta England i semifinal. Svenskarna förmådde inte ge sig själva chansen och när jag tänker efter var det kanske lite stelbent och fantasilöst av Janne Andersson i åttondelen mot Ukraina att ersätta Isak/Kulusevski med Berg/Quaison när han gjorde sitt byte.

Varför inte en chansning med Jordan Larsson. Det var ju en match som skulle vinnas och hade det gått till straffar är jag säker på att Jordan varit beredd.

Spel i världsklass

När jag tänker tillbaka på alla matcher jag sett mellan Sverige och Danmark slår det mig; danskarna spelade alltid roligare och mera kreativ fotboll - men oftast vann svenskarna ändå. Danskarna lite lättjefulla och bohemiska, svenskarna organiserade, kamplystna.

De danska lag som också svenskar lärde sig att älska skapades till EM 1982 i Frankrike. Laget nådde semifinal (bara åtta lag deltog), spelade 1-1 mot Spanien men åkte ut på straffar. Fransmännen tog hem pokalen men danskarna spelade upp en charmerande fotboll och tog ytterligare ett steg mot världsberömmelse två år senare till VM i Mexiko.

Laget med Michael Laudrup som spelgeniet, Preben Elkjaer som striker och mittfältsstjärnor som Frank Arnersen, Jan Mölby, Sören Lerby, Jesper Olsen och en mini-Beckenbauer i mittbacken, Morten Olsen (sedermera förbundskapten 2000-2015). Ett charmfullt, explosivt lag som efter segrar mot Skottland, Uruguay och Västtyskland i gruppspelet oväntat fick storstryk av Spanien i åttondelen.

Det  var under den eran den trogna rödvita supporterkulturen växte fram ur det som tidigare varit ett störande huliganproblem. Jag var på plats i Mexiko och såg Danmarks 6-1 mot Uruguay, en av de mest lysande fotbollsuppvisningar jag skådat. 

Laudrup vägrade spela

Förbundskaptenen var tysk och hette Sepp Piontek, danskarna älskade honom och vad han gjort med deras landslag men överraskande nog; när Danmark fick sin stora, sensationella triumf i Sveriges EM 1992 var det med en fotboll som påminde mera om den engelska stil som haft framgång i Malmö och Göteborg. Rätlinjigt, förenklat, organiserat.

Dödstråkigt tyckte danskarna, förbundskaptenen Richard Möller Nielsen ansågs ha förstört hela Danmarks idé om fotboll och spelgeniet Michael Laudrup vägrade vara med men hans lillebror Brian glänste och fick sensationellt nog höja EM-pokalen.

Då hade Danmark dessutom fått fram en målvakt i världsklass, Peter Schmeichel och nu, när det blir semifinal i denna märkligt utspridda EM-turnering är det hans son, Kasper, till vardags i Leicester, som skall stå i vägen för de engelsmän han så väl känner till från Premier League.

Dagens Danmark har både kraft och frenesi, är lika starkt i försvar som i anfall och har spelare från välrenommerade europeiska lag med större funktionalitet, snabbare omställningar, mera fantasi och rörlighet om man jämför med det svenska.

Det är helt logiskt att det är Danmark och inte Sverige som spelar semifinal, danskarna har behållit sina sydländska influenser men förkovrat sig stort taktiskt.

VAR - en stödfunktion?

Engelsmännen utklassade ett Ukraina som bränt allt sitt krut på att slå ut Sverige, Harry Kane har vaknat till liv och återvänt till det straffområde där han är en av världens bästa avslutare och Sterling - som då och då kör huvudet i väggen i lite egoistiska raider - har blivit lagets effektivaste spelare med både mål och förspel.

Turneringens ettrigaste och mest fantasifulla anfallspel har Italien stått för. Det land som en gång i tiden var världsmästare i försvarsspel och experter på mesta möjliga utdelning på minsta möjliga ansträngning har också, som danskarna, förenat grovarbete med konst och det kan nog hålla hela vägen. Italien och Belgien spelade den bästa kvartsfinalen och matchen ställde oss också frågan: vad skall vi ha VAR till? Belgien fick en straff som Lukaku sköt i mål. Det var ingen straff - det höll till och med den utmärkte domarexperten Jonas Eriksson med om. Hans förklaring låter mer än märklig. ”VAR stöttar domarna i deras beslut.” Men VAR det verkligen avsikten? Skulle inte denna nyskapade granskningsnämnd korrigera när domarna gjort fel så att rättvisa skipas? Nu har de blivit en stödfunktion för att domarna skall känna sig trygga och slippa ta ansvar. Märkligt.

Har vi de bästa matcherna kvar? Inte alls säkert. De stora fotbollsturneringen har många gånger avslutats med en final av tröttkörda spelare. De skickligaste är hårdast belastade efter ligamatcher, inhemskt cupspel, Champions- och Europa League och så sju matcher om de går till final i EM.

Mycket kylspray, bandage, kramp och spelare som haltande tvingas ge upp.

Och så alla de fula (och farliga) tjuvknepen som jag får återkomma till.

Nu behöver vi vila några dagar. Det är jobbigt att bara titta på.