Jag har alltid hävdat att portugiser spelar den vackraste fotbollen på jorden, skönare, mjukare, fantasirikare än ”pappa” Brasilien där samban falskstämplat en fotboll som inte alltid varit en dans på rosor.

Portugal har spelat vackrast men det är Spanien klarat sig bäst, som vunnit, både EM (2008 och 2012) och VM (2010) och som blivit något av hela världens fotbollsförebild.

Fotbollens yttersta mening

Skönheten i Lissabon, effektiviteten i Madrid.

Benfica och Sporting har aldrig kunnat mäta sig med Barcelona och Real Madrid.

Det har också varit en fråga om pengar. Portugal var ett mycket fattigare land som dock kunde putta upp sin levnadsstandard avsevärt när det började strömma in EM-pengar.

Nu framträdde båda länderna den sista dagen med åttondelsfinaler i VM i Qatar och nu hade det vackra och det effektiva samlats under ett paraply i de portugisiska färgerna och vi fick se fotbollens konst så som den framträder i alla sin skönhet när fotbollens yttersta mening - att bollen skall in i mål - förenas med en rosenbeströdda väg dit.

Det skedde lyckligtvis under kvällen så att vi kunde gå till sängs med de vackra bilderna på näthinnan och sudda bort den fullkomligt urtrista, impotenta spanska fotboll vi sett under eftermiddagen när Luis Enriques lag tillbringade större delen av matchen med bollen i sin egen backlinje, knappast gjorde några försök alls att hota det skickligt organiserade marockanska laget, och till och med när det bara återstod några minuter av förlängningen stod och ”bollade gris” mellan backar medan forwards stod stilla med ryggen mot motståndarmålet och väntade på bollar.

Enfaldigt och blodfattigt

Man hade nästan önskat att det, som i handboll, hade funnits en domare som sträckt en arm i luften som tecken på att ”nu har ni tre passningar till på er, sedan blåser jag av för maskning”.

Jag hoppas verkligen att spelare och tränare, i Sverige och annorstädes, som haft den spanska fotbollen som förebild nu inser dess ineffektivitet. Inget risktagande, bara vända om och rulla bollen mellan varandra. Hur hade Enrique egentligen tänkt att hans lag skulle kunna göra mål. Ingen sköt heller för att försöka ramma den marockanska muren. Det var ett enfaldigt, blodfattigt, idélöst spanskt fiasko vi upplevde och det var nästan chockartat. Det vimlar av spanska fotbollstalanger som Pedri, Gavi, Anzu Fati, Torres med flera men ingen kapabel nog att växla om från transport till effektuering. Inte ens med bollen på straffpunkten när avgörandet skulle ske lyckades spanjorerna få in en enda boll. Det var ett närmast tragiskt uttåg ur VM för den stolta fotbollsnationen Spanien. 

En historisk debut

Men åter till Ronaldo och Portugal. Minns vad min förra frisör sa när vi pratade fotboll. Hon var mycket intresserad, följde de stora matcherna men hon tyckte genuint illa om Ronaldo. Hon kallade honom en smaklös posör men förnekade förstås inte allt han kunde göra med en boll. Han har spänsten kvar men inte snabbheten det blir bänken igen mot Marocko på lördag. Men han har ett oslagbart cv som han kan luta sig mot men också en massa andra sidohistorier som är mindre smickrande. Hans uttåg ur Manchester United hör inte till de snyggare.

Nu satt han där på Portugals bänk, petad i en direkt avgörande match,  och försökte le lite generöst (dock

ansträngt) när  hans ersättare, den 21-årige Goncalo Ramos, gjorde en sällan skådat VM-debut med tre mål, det första VM:s vackraste hittills, i sin första match från start för det portugisiska landslag som han debuterade i bara någon vecka innan VM. Och den snart 70-årige förbundskaptenen Fernando Santos skulle kunnat le med hal ansiktet i glädjen över sitt succéval, om det nu inte vore så att just det ansiktet inte är byggt för leenden.

Bättre utan Ronaldo

Portugal utklassade det erkänt svårspelade Schweiz med 6-1, spelade upp VM:s vackraste fotboll hittills och den störste av dem alla, en av de största fotbollspelarna i vår tid, den ”vackraste och rikaste” hade inte ett dugg med saken att göra. Han fick en kvart på slutet i anständighetens namn men var inte ens nära. Han hade bara fått uppleva dagen då han inte behövs längre i portugisisk fotboll och det måste ha smärtat. För om det funnits någon som jagat alla tänkbara rekord, som tagit för givet att fronta alla framgångar i lag han deltagit så är det Ronaldo. Nu tvingades han med egna ögon se att Portugal är ett bättre lag utan honom.

Pepe kan som 39-åring, den näste äldste i VM-historien, gå in och vara behövd, Messi kan i korta sekvenser alltjämt sätta liv i det argentinska spelet men Ronaldo har nu fått veta att hans tid är förbi och den gamle förbundskaptenen skall hedras för det beslut han tog, det mod han visat (och som inte alla har) att se till förmågan mera än till namnet och karisman.

Så just nu är det i Lissabon man dansar och i Madrid man gråter och strax söder om Spanien, på en bar i Casablanca (Marocko) sitter Ingrid Bergman och ber på sina bara knän, ”Play it again..”.

Det blir på lördag det. Marocko mot just Portugal