Det kan reta mig än idag, att jag inte då slogs med grövre vapen i spalterna mot dessa klåfingriga öststatsfasoner Det som så vackert heter demokrati fungerar inte alltid så demokratiskt.

Skilj på äpplen och päron

I Uppsala satt härförleden det minst sagt brokiga Idrotts-Sverige och röstade för att behålla den tingens ordning som säger, att medlemmarna måste äga minst 51 procent av ett idrottsaktiebolag.

Ursäkta, men vad faen har varpakastare och bangolfare med att göra hur t ex fotbollens klubbar väljer att strukturera sig?

Det är helt absurt att de över huvudtaget hamnar i en situation där de får rösta i en fråga som de inte berörs av, att de fattar beslut som förhindrar att makten förs ut till dem som berörs och – vilket kanske är det viktigaste i sammanhanget – att de därmed tror att de garanterar full demokrati i svensk idrott. Det gör de inte.

Man måste skilja på äpplen och päron.

Det är var och ens ensak

Jag är ingen hundraprocentig anhängare av idrott i aktiebolagsform. Vet inte om det är bra eller dåligt. Det beror antagligen på vilka finansiärerna är, om de tänker med både hjärtat och plånboken, vilken sport det gäller, hur konstruktionerna görs.

Det tycks ju som om många tvekar också i sporter (fotboll och ishockey) där externa finansiärer med maktkrav kan bli aktuella. Svårt att veta vad som lönar sig bäst. Osäkerhet vad gäller framtida beskattningsregler. EU är ju med och fingrar, gudbevars.

Men det är inte detta saken handlar om. Det är ett absurt system, att någon sorts idrottsriksdag, ett hopkok från idrottens amatörvärld, från bredden och djupet, kan besluta om hur klubbar, med flera hundra miljoner i årsomsättning och arenor för miljardbelopp, löser sin ekonomi.

Det borde vara vars och ens ensak.

En rädsla för framtiden

Man måste utgå ifrån – när nu idrotten befriats från sina förmyndare – att de som sköter de stora idrottsklubbarna och specialförbunden också kan göra de rätta avvägningarna. Vad man vinner med ökad makt för finansiärer, vad man eventuellt förlorar om medlemmarnas direkta majoritet stryps.

Det finns arenabolag, finansbolag, riskbolag etc. också idag runt föreningarna. Sponsorer med större makt än medlemmarna, ordföranden som köpt sig orubblig bestämmanderätt. Det som till synes beslutas under årsmöten och av styrelse är kanske redan avgjort i de ekonomiska maktsfärerna runt klubbarna.

Det är en snygg papperslösning Riksidrottsförbundet fått till men verkligheten lever sitt liv vid sidan av protokollen och det är i en rädsla för framtiden, i skräcken för att en samlad idrott skall krackelera, som man nu slår vakt om gamla strukturer. Det är dags att öppna ögonen och definitivt hög tid att inte begränsa friheten för dem som vill gå vidare.

Varför gnetar ishockey och fotboll vidare?

Ett land kan fungera bra med både gemensamt och privat ägande. Det kan idrotten också.

Det förvånar mig att fotboll och ishockey på elitnivå gnetar vidare i en övergripande idrottsgemenskap med nuvarande konstruktion.
Svenska Fotbollförbundet och Svenska Ishockeyförbundet kan naturligtvis leva vidare som lojala medlemmar av Riksidrottsförbundet. Bör så göra.

Men klubbarna kan slå sig lösa, driva serieverksamheten i Elitklubbarnas egen regi, bilda vilka nätverk de vill, knyta till sig finansiärer så som de önskar, äga näringsverksamhet i stor skala eller låta sig ägas av företag.

Att se ett hot för hela den demokratiska svenska idrotten i en sådan utveckling är att se spöken på ljusa dagen och visar brist på överblick och framsynthet. För den vanlige medlemmen i en alldeles vanlig svensk idrottsförening förändras ingenting.

Och om nu Zlatan, som gav oss en så underbar sommarpresent med sina tre mål på Råsunda, skulle vilja komma hem och bli finansierad i en klubb där ägarna har makten, så vore väl det kalas. Jag kan i varje fall inte förstå varför Svenska Bangolfförbundet skall ha ett smack med saken att göra.