Åtvidaberg gjorde 5-1 på Djurgården. Det lilla bruket spelade, på trots mot all logik, fullkomligt skjortan av den anrika huvudstadsklubben. Spelade med lätta improvisationer partituret rakt av från fotbollens lektionsbok.

Åtvidabergs gör det omöjliga möjligt

Det var förstås en underbar 90-minutersuppvisning, en tydlig påminnelse om hur det var när vi satt där på den gamla, k-märkta träläktaren och såg Ralf Edström, Roland Sandberg, Benno Magnusson, Janne Olsson och alla de andra spela hem två svenska mästerskap.

Det Åtvidaberg gör idag, när kraven, lönerna, organisation, sponsormarknad så tydligt talar för storstäderna och mot de små bruken, är på sitt sätt mera häpnadsväckande.

Visst, det var en njutbar lördagseftermiddag. Men…

Ett Djurgården i förfall

Det som ännu tydligare framträdde där på Kopparvallens knallgröna konstgräs var en klubb i totalt förfall. Djurgårdens IF Fotboll.

Det var nästan svårt att se. Det gjorde ont att bevittna ett lag under en handfallen ledning bara rasa samman, springa runt som i en labyrint och leta efter en identitet, ett hopp, ett självförtroende, en lust att vara med.

Det vi såg var inte bara ett fotbollslag utan styrmedel och fart, det var en klubb som ropade på hjälp. Var den skall komma ifrån vet jag inte men sannolikt någonstans inifrån, där väl ändå en kärna av allsvensk kompetens ligger gömd.

Idrottens handfallenhet

Kaptenen och styrmannen hade lämnat skeppet. Det gungade vind för våg på öppet hav.

Ordföranden Tommy Jacobsson och tränaren Magnus Pehrsson avgick när gangsterhoten mot klubben kröp alltför nära. Det går aldrig att klandra den som flyr för sitt eget liv. Det finns inga regelverk som balanserar mod och rädsla.

Med detta sagt; ledarflykten i Djurgården är likväl en ödesdiger eftergift åt de krafter som ingen vill ha in i idrotten, inte ens ana på avstånd.

När det sker som skett i Djurgården - gangsters som kan skrämmas genom att ringa tränaren eller rent fysiskt visa sig på träningsanläggningen, dessutom bli bemött, hamna i dialog, direkt få uttala hoten - då visar idrotten den totala handfallenhet som väl borde vara utrotad vid det här laget.

Riv Sörgårdsstaketet och sätta upp taggtråd

Men det är som om svenska storklubbar inte fattat, att de vuxit sig stora i en tid med arenor där också de kriminella vill vara med och spela. Onda krafter utmanar vitala samhällsfunktioner, de lämnar naturligtvis inte idrotten i fred. Inte när idrotten i sig är stor, utmanande, lockar till sig tiotusentals åskådare per match och attraherar den finansiella marknaden.

Hallå där, vakna! Dags att riva Sörgårdsstaketet och sätta upp taggtråd.

Trist? Ja. Absolut. Det blev inte samma charm med olympiska spel efter München 1972 när terrorattacken mot Israels brottartrupp till slut krävde 17 människoliv.

Klubbarna är naiva!

Säkerheten numera rigorös, klimatet kyligare. Det var mycket roligare på den tiden man kunde ta hissen upp, knacka på hos Edström och Hellström och Kindvall och grabbarna och sitta på hotellrummet och snacka lite privat efter den officiella presskonferensen. Eller, för att återvända till Kopparvallen en tisdagkväll 1973, när jag kunde vanka runt Kopparvallen i avspänt samtal med Franz Beckenbauer kvällen före ÅFF:s match i Europacupen mot Bayern München.

Det var på Oskuldens tid.

Det är naivt att en tränare kan vara tillgänglig på telefon för dem som vill göra honom illa.

Det är naivt att en tränare tror att han kan ta upp samtal med störande bus på en träningsanläggning.

Det är naivt att inte bättre skydda huvudpersonerna, att inte stänga träningarna, göra anläggningarna (arbetsplatserna) säkra.

Sluta med lallandet

Det måste bli slut på lallandet om att man kan tala buset till rätta.

Det måste bli stängda dörrar, säkerhetsfolk som skyddar dem som avskyn och hoten riktas emot.

Det går inte att tro att den nya, skarpare, professionella, kommersiella världen kan leva parallellt med en vision om att krampaktigt hålla kvar en romantisk tid som flytt.

Se den råa verkligheten!

Vad vi än tycker om samhällets förändring så måste idrotten inse att den inte kan leva också i det förflutna.

Ta avstånd från buset! Se den råa verkligheten!

Att behandla dessa människor som supporters är lika korkat som när man en gång bjöd in Hells Angels och Bandidos till TV-sofforna och kallade dem motorcykelklubbar.

Djurgården har skrämts till handlingsförlamning. Det är tragiskt men likväl lite självförvållat.