Inför riksdagsvalet yttras inte många ord om idrottsrörelsen, såvida man inte räknar Alliansens förslag om 20 procent fler idrottstimmar i skolan. I sig ett bra första steg, men som trots allt inte handlar om förutsättningarna för idrottsrörelsen. 

Fyra prioriterade frågor

I kommunalvalen märkte vi däremot i summeringen av förra valrörelsen att idrotten glädjande nog blivit en valfråga. En valfråga på två sätt, antingen utifrån förutsättningarna för föreningslivet eller utifrån idrottsrörelsens roll för regional utveckling. Det förstnämnda handlade då primärt om ”momsfrågan” som var en stor prioritet vid det tillfället, men också om framför allt finansiering och anläggningar. Det sistnämnda gällde till stor del om evenemang, men också om idrottsföreningarnas betydelse för ett rikt fritidsutbud och därmed till en kommuns attraktivitet för att bosätta sig i.

Inför årets valrörelse arbetar vi med fyra prioriterade frågor. 

Förutsättningarna för föreningslivet, som den här gången fått underrubriken ”föreningar är inte företag”. Bakgrunden är den okunniga, eller möjligen slarviga, inställningen hos flera myndigheter att det inte är någon skillnad mellan en förening och ett företag, och att föreningarna verkar på en marknad vilken som helst. Detta går helt på tvärs mot gällande idrottspolitik antagen av riksdagen. En utredning är tillsatt, och det tycker vi är bra, men även under utredningstiden krävs politisk handlingskraft.

Idrottens finansiering: föga förvånande, är ett ständigt aktuellt ämne. Det statliga stödet har urholkats, vilket tillsammans med ett tapp för fyra år sedan inneburit en nivåsänkning med ca 200 miljoner kronor. Nu behövs en återställare och en höjning. 

Anläggningar och tillgänglighet: redan i planeringsstadiet för nya bostadsområden behöver ytor för idrott finnas med, och därför vill vi få in ordet ”idrott” i plan- och bygglagen. 

Internationella evenemang, till glädje för många svenskar. Idag tar ett specialidrottsförbund, ofta tillsammans med en kommun, för hela risken och gör hela jobbet. Men det är men staten som får stora intäkter i form av inkommande besökare som spenderar pengar. Vi vill ha ett aktivt och positivt samarbete med staten till gagn för alla inblandade, inte minst för Sverige som nation.

Mera uppmärksamhet i kommunerna

Kanske är det inte så konstigt att idrottsfrågorna uppmärksammas mer kommunalt, för det är där idrotten formas och finns. Idrottsrörelsen är oerhört lokal till sin natur. Internet och sociala medier till trots, aktivt idrottande är praktiskt utövande som vi ägnar oss åt där vi bor och därför behöver förutsättningarna för på hemmaplan.

Dock är det inte hela sanningen. Idrottsrörelsen har som få andra företeelser en koppling från den lokala idrottsföreningen till det nationella specialidrottsförbundet (SF), och därifrån vidare till ett internationellt specialidrottsförbund. Ibland via ett europeiskt dito. 

Därför är idrottsfrågorna en i allra högsta grad nationell angelägenhet. Många av spelreglerna sätts också nationellt, i form av lagstiftning och finansiering – men också mer allmänt av riksdagen och regeringen.

Vi tar idrotten för givet

I sig borde det utgöra ett tillräckligt skäl för att idrottens frågor ska finnas tydligare på dagordningen i rikspolitiken tillsammans med det faktum att vi består av ca 2,8 miljoner medlemmar (många av dem väljare) i 20 000 föreningar och 70 SF. Det är lika med Sveriges största folkrörelse och största ungdomsorganisation!

Men det finns ett ytterligare skäl: idrottsrörelsen är, tillsammans med övrigt föreningsliv, en samhällsbyggare och samhällsbärare av rang. Det finns inte en enda kommun som inte har flera idrottsföreningar, ja det finns knappt en ort som inte har någon förening.

Vi är så vana vid föreningslivet att vi tyvärr tar det för givet. Men Sverige skulle inte vara samma land, inte samma samhälle utan vårt föreningsliv. Det fina och starka samhälle som byggts upp de senaste dryga 100 åren vilar i mycket stor utsträckning på föreningslivet med alla dess ideella ledare. 

Bara nyansskillnad mellan partierna

Förmodligen beror frånvaron av idrottsfrågor under valrörelsen på att partierna är ganska överens i sak. Visst finns det nyansskillnader, men det är mest just nyanser.

Det finns helt enkelt ingen större konflikt att skapa kring idrottsfrågorna, och därmed mindre möjlighet till medial uppmärksamhet.

Tänk tanken för en stund att idrottsrörelsen inte fanns. Inga föreningar. Inga ideella ledare. Inga mästerskap eller medaljer. Sverige skulle inte vara samma samhälle längre.