Men nu kommer kandidaten från ett annat håll än det som länge var tradition i svensk fotboll. Då skulle det sitta en sosse på tronen. Med undantag för en kortare period med folkpartisten, Facit-chefen och IOK-ledamoten Gunnar Ericsson vid rodret hade socialdemokratiska pampar första tjing på den finaste stolen i SvFF-styret.

Gunnar Danielsson (ordförande 1949-1953) var statsråd, Gunnar Lange (1953) var handelsminister, Tore G Brodd, uttalad socialdemokrat innehade posten 1975-1983 och det var när han skulle efterträdas som det stod alldeles tydligt att det socialdemokratiska partiet åter ville ha ett finger med i spelet.

Valberedningens ordförande hette Lars Åke Lagrell (som långt senare, 1991-2011 framgångsrikt skulle styra svensk fotboll) och hans bestämda mål var att få den starke mannen från AIK och Svenskt Elitfotboll, Lennart Johansson vald. Men sossarna gav sig inte. Lagrell inviterades till socialdemokraternas kursgård Bommersvik där bland andra starka idrottsanknuta s-profiler som Ulf Lönnqvist, Karl Fritjofsson, Svante Lundqvist och Bengt Å Johansson argumenterade hårt för att Ingvar Carlsson skulle väljas. 

Carlsson var visserligen fotbollsintresserad och Elfsborgs-fan, men Lagrell menade i en stark argumentering att kompetens och fotbollskunnande vägde tyngre än politiska meriter. Och Lagrell lyckades där som med det mesta, Johansson valdes och satt 1984 till 1990 då fotbollsvärlden kallade och Lagrell själv fick ta över.

Ohlsson vore rätt man

Nu har valberedningen sammanträtt och de nominerade är: Birger Jonsson, ordförande för Västmanlands Fotbollförbund, Annika Grälls, ordförande i Elitfotboll Dam, Jens T Andersson, landslagschef i förbundet, och den förre moderate partiledaren (2006-2014) Fredrik Reinfeldt.

Flera nomineringar kan komma, det jobbas nu febrilt i den svenska fotbollsrörelsen, och nomineringstiden utgår den 15 januari.

Många ser Jens T Andersson som en stark kandidat. Han är förutom arbetet som landslagschef även styrelseledamot i förbundet och med erfarenheter också från klubbarbetet som tränare, sportchef och och vd i AIK.

Jag hade gärna sett den förre elitdomaren med internationell utblick, Jonas Eriksson, bland de nominerade och han lär ha varit tillfrågad men tackat nej.

Jag trodde att den förre SEF-basen och Lennart Johansson högra hand som generalsekreterare i Uefa, Lars-Christer Ohlsson, skulle valts redan när Karl-Erik Nilsson fick jobbet efter Lagrell för tio år sedan. Det hade nog varit bra. Lars-Christer har den idealiska kombinationen av nationellt topparbete inom fotboll och all den erfarenhet av internationell fotboll han fick i tandemjobbet med Lennart Johansson. I fjol hoppade han av uppdragen som ordförandeposterna i Svensk Elitfotboll och Europeen Leagues. Ohlsson är 72 år. En siffra som möjligen avskräcker men eftersom sjuttio sägs vara det nya femtio och att många åttioåringar idag är i full sving som både presidenter och krönikörer borde inte åldern lägga hinder i vägen.

Hur skall Reinfeldt hinna?

Jag förstår att det kan kittla många att få en så profilerad person som den förre statsministern Reinfeldt och jag är tämligen övertygad om att han själv skulle se det som en enorm fjäder i hatten. Han har absolut ett stort fotbollsintresse (djurgårdare) och han har varit nominerad förut, till en styrelsepost i Djurgårdens fotboll, men han röstades bort.

Jag är inte säker på att en upptagen och ofta fullbokad man som Reinfeldt inser vidden av det arbete som ligger (borde ligga) framför en ordförande för svensk fotboll. Om det uppdraget skall skötas med total hängivenhet och eventuellt med internationella sidouppdrag som kan medfölja, så kräver det i det närmast ett heltidsengagemang. 

Reinfeldt skriver böcker, håller ledarskapskurser, har egen firma som Senior Adviser och arbetar internationellt som rådgivare åt den internationella finansjätten Bank of America Merrill Lynch i Europa, Mellanöstern och Afrika. Den kalendern lär inte ge särskilt mycket utrymme för ett helhjärtat arbete för svensk fotboll och, det tror jag många inser, någon staffagefigur som enbart skall kunna positionera svensk fotboll, vara ett bekant ansikte utåt och attrahera ekonomiska intressenter, har inte Svenska Fotbollförbundet råd med.

Om Reinfeldt är beredd att hoppa av en rad lönsamma uppdrag för att  fullt ut kasta sig in i fotbollens värld vet jag inte.