Vetenskapen är kristallklar. Rör vi oss för lite som barn ökar risken för vällevnadssjukdomar som övervikt, fetma och generellt försämrad hälsa som vuxen. Vi vet också genom otaliga undersökningar att rörelse gör att fler barn klarar skolan, försenar drog och alkoholdebut och att förbättrad motorik genom idrott och rörelse förbättrar inlärningsförmågan och därmed skolresultaten.

Professor Carl-Johan Sundberg gjorde en fantastisk prestation över problemet med att vi rör oss för lite och framförallt de stora fördelarna med att röra sig mer.

Allt mer en klassfråga

Vi kan se tydliga signaler på att rörelse och idrott mer och mer blir en klassfråga. Nu är jag skeptisk till Marx klassindelning som jag bedömer som obsolet men vi kan se att de med lägst utbildning, lägst inkomster och nyanlända idrottar väsentligt mindre än medelklassen där både barn och vuxna rör sig omfattande.

Min tes där jag inte hittat belägg i forskning, därav tes, är att orsaken till att barn i utanförskap och bland nyanlända i större utsträckning beror på att deras föräldrar inte vet eller förstår hur viktig idrotten är för att ge barnen bästa förutsättningar och i mindre utsträckning på att pengarna till barnens idrottande inte finns.

Sedan är inkomster, sociala miljöer utan tvekan en starkt bidragande orsak till barn som inte idrottar. Här är även kultur en stark orsak. Vi vet tyvärr att någonstans mellan hundratusen och tvåhundratusen flickor inte får idrotta för att de är utsatta för hedersförtryck. Här har problemen förvärrats de senaste fyra åren, dvs antalet flickor som är utsatta för hedersförtryck ökar.

När vi ser att Finland bättre än Sverige har lyckats bryta mönstret och få fler ungdomar att röra sig kan vi anta att den stora skillnaden i andelen nyanlända är en bidragande orsak. Dvs vi skapar segregation genom vår oförmåga att fungera som samhälle med dagens höga migrationsvolymer. 

Men Sverige saknar anläggningar

Ett annat problem som också ökar är bristen på anläggningar. Idrotts och rörelsefastigheter är i stor utsträckning finansierade av våra kommuner. I runda slängar runt 5 miljarder per år. Läser man SKLs långtidsprognoser blir man dock mörkrädd. När pengar inte finns till skola, äldrevård, VA-system, vägar, kollektivtrafik är risken hög att den efterfrågade idrottshallen inte byggs.

Här har den organiserade idrotten begränsat möjligheten att skapa fler anläggningar genom att säga nej till det privata kapital som skulle kunna göra skillnad. 1904 års idé att bara ideell idrott skulle vara tillåtet var logisk då. Den överklass som skapade svensk idrottsrörelse kunde se pengar och kommersialisering som något vulgärt medan folkhemsidealen från fyrtiotal och framåt i stor utsträckning såg det kommersiella som något fult.

Vi har idag omfattande investeringar från det privata kapitalet i golfbanor, skidanläggningar, gym, padelbanor, bowlinghallar.  Vi har noll investeringar i träningsanläggningar från det privata kapitalet. Vi har nämligen byggd en idrottsrörelse som exkluderar det privata kapitalet.

Privat kapital har en mycket enkel grundregel. Man skall kunna få avkastning på sin investering och ha kontroll över sin investering.

Vill samhälle såväl som idrottsrörelse förbättra möjligheten att vi får fler att röra på sig, fler att träna är den kanske viktigaste åtgärden att skapa strukturer där ett privat företag kan investera i träningsanläggningar och förvänta sig en avkastning.

Fler anläggningar är en pusselbit, sen skall de fyllas med barn och ungdomar också. Här tvingas vi konstatera att föreningen tappat i attraktionskraft. Det är inte så konstigt. Våra barnbarn har en begränsad förståelse för begrepp som tablå-tv. De vet helt enkelt inte vad det är. Idrottsrörelsen är uppbyggd på tablå-idrott. 

Glädje ett nyckelbegrepp

Att känna stolthet över det fina demokratiska arbetet i förening när man som 8 åring bara vill spela fotboll är kanske inte heller bästa modellen att skapa attraktionskraft. 

För den kommersiella upplevelseindustrin är ett nyckelord ”glädje”. Utan att veta ser jag ”glädje” som begrepp som även bör användas inom idrotten. Jag vet att glädje är ett nyckelbegrepp redan idag. När barn agerar frivilligt så handlar det om saker de tycker är kul. Så enkelt är det.

Den ideella idrotten har tappat andelen av barn som tränar och idrottar hos dem i ett par decennier nu. Några större förändringar av modellen har inte skett då strategi 2025 arbetet inte skapat någon större förändring.. Att stå stilla när samhället runt en förändras är ingen framgångsmodell. 

Sedan uppstår frågan vem som har ansvaret att få alla föräldrar att förstå hur viktigt det är att få barnen att röra på sig. Att lägga det ansvaret på våra 20.000 föreningar, de 71 förbunden och på RF vore både fel och orättvist. Idrotten har vare sig kompetens eller resurser. Att få barn och unga att röra sig mer är ett samhällsansvar. Idrotten skall kunna välkomna dem och ta hand om dem men Idrottsrörelsen kan inte ta ansvar för att informera och utbilda alla föräldrar. Det måste samhället och Skolan hantera. 

Idrotten lever idag under en ekonomisk verklighet där man tvingas ta betalt av föräldrarna. Minskade bidrag, ökade kostnader har skapat en situation där föräldrarna är kunder och där de som inte har råd eller förstår att det är en prioriterad utgift väljer bort idrotten. 

Idag är friskvårdsavdraget på 1,5-2 miljarder ett stöd som vi i den privatanställda vuxna medelklassen utnyttjar. Vi hade dock tränat i alla fall och kostnaden för träning är inte problemet här. Något motsvarande stöd till de som behöver det mest, dvs de i utanförskap som då inte kan utnyttja friskvårdsavdraget och deras barn finns inte. KD har föreslagit ett sådant med en budgetpost på 850 miljoner per år i form av idrottscheckar. Det kan vara en bra första steg. Dock bör den börja redan från 5 års tid. KD:s förslag är inkomstfördelat, syftet är att pengarna går till de som inte har råd. Det är något som ett framtida regeringsalternativ bör utveckla tillsammans.

Sen borde ledningen för Gen Pep och kronprinsessparet börja fundera på hur de får in en miljard från näringslivet. Det är ungefär vad jag tror behövs för en femårig satsning i opinionsbildning för att 90% av alla svenska föräldrar skall förstå varför idrotten är så viktig för deras barn och för att politiker, skolor och myndigheter gör en bättre prioritering. 

Det ser jag fram emot.