Svenskt stål och finsk sisu
Plötsligt glömde vi allt annat; att vi ser ett OS som aldrig borde avgjorts, pandemin som skapat orättvisor, girigheten som tvingat fram spelen, läktarna som gapar tomma.
Diskusen, finalklar strax före halv tre den sista dagen i juli 2021, har rötter i antiken och gav oss ett ögonblick för evigheten.

Jag minns känslorna när jag satt på Aténs olympiastadion 2004 och såg Carolina Klüft, Stefan Holm och Christian Olsson bli olympiska mästare. Holm och Olsson inom loppet av en halvtimma. Det var nästan omöjligt att ta in för det är så ytterligt ovanligt att svenska friidrottare tar OS-medaljer. De tre senaste spelen har inte gett en enda.
Som att vrida klockan tillbaka
Ögonblicket när det stod klart att inte bara Ståhl utan också hans bäste vän och träningskompis Simon Pettersson nådde sitt idrottslivs höjdpunkt där i Tokyo är så unikt att vi måste vrida tillbaka klockan till London 1948 för att hitta två svenskar med medaljer i samma gren. Det var ett OS efter kriget, i ett sönderbombat Europa där det neutrala och inte direkt krigsdrabbade Sverige hade stora fördelar.
Vi kommer nog aldrig att glömma den här svenskdagen - det är finns heller ingen anledning att göra det. Både
Ståhl och Pettersson presterade på toppen av sin förmåga när det gällde som allra mest.
Från antiken till evigheten
Ingen förtjänar guldet mera än Ståhl som totalt dominerat sin gren med en frapperande jämnhet. Han lufsar omkring därinne i arenan som en nallebjörn - den här gången med lite mer spända anletsdrag än vanligt tills han fick på det där jättekastet på 68.90 - tänjer lite med armarna, studsar fram i någon sorts enkel dansbanekoreografi, så nyper han bara tag med ett par fingrar om den runda, tefatsliknande klumpen på två kilo, plockar med den som vore den en jordnöt, lägger den stora, 22 centimeter breda skivan i sina väldiga händer, kör igång sin ringdans och vrider upp sin långa högerarm som en jättelik slunga och skickar ut den som en raket från en ramp. Han för en historia vidare som går tillbaka ända till antiken, diskusen har alltid varit med, det är ett av friidrottens ursprungsredskap och den fanns, naturligtvis, med redan vid de första modern spelen i Aten 1896. Jag tror inte Ståhl bryr såg så mycket om historien men nu var han varit med att skriva ett av de mest rafflande och stora kapitlen i denna historia.
Det har tagit honom femton år att bli den allra bäste i världen och det var ju verkligen trist att det ögonblicket, som i evighet kommer att vara ett av de största i den svenska idrottshistorien, inte fick upplevas inför fullsatta läktare. För om det är någon som kan charma en publik, pendla mellan järnhård disciplin och koncentration till sitt bullrande, sköna skratt så är det Ståhl. Han njuter med varenda cell i sin två meter långa och 145 kilo tunga kropp, han har enorma krafter att skjuta på med, den som sett honom i lyftarnas hall, hur han bollar med tyngderna, förstår att ett OS-guld i diskus har krävt ett stenhårt arbete.
Priserna väntar
Och han är inte mycket för att framhäva sig själv. Efter guldet tackade han alla från Drottning Silvia till föräldrarna och minsta lilla funktioner i de klubbar han tävlat för. Det är en i alla avseenden stor mästare och människa som är värd all tänkbar hyllning. Bragdguldet ligger och väntar, Jerringpriset blir nog också hans och kommer bara världen i ordning och idrotten återgår till det normala kommer han att vara en av de mest attraktiva dragplåstren i hela världen.
Simon Pettersson kommer kanske aldrig ur Ståhls skugga men jag tror han älskar att vara där. En lugn, timid Stockholmskille han också som säkert har lärt sig mycket på vägen genom att ha världens bäste som träningskompis. Att de nu tillsammans, efter tusentals timmar på träningsplaner och styrkelokaler, fick kliva upp på den olympiska prispallen tillsammans är närmast hjärteknipande. Två stora, starka men samtidigt mjuka och fina killar, förebilder är alla som går i byxor.
Att Simon, som tycktes bli snuvad på medalj av ett kast som borde blivit ogiltigt, kom tillbaka och till och med kastade sig fram till silverplatsen var bragdartat bara det och han var snabb att själv påpekade storheten i att delad glädje känns dubbel.
Vesteinn Hafsteinssons förtjänst
Ståhl har fin idrottsbakgrund från sina föräldrar, finskfödda Tanja och pappa Jan Ståhl men en stor andel i medaljerna har förstås också den isländske tränaren Vesteinn Hafsteinsson - själv 67-meterskastare och fyrfaldig olympier - som handplockade den unge Ståhl för tio år sedan, studerade honom, kände på hans fysiska möjligheter och andliga styrka och mer eller mindre lovade att göra honom till världens bäste diskuskastare.
Med Simon Pettersson och kulstöterskan Fanny Roos i sitt team har han fått närmast maximal utdelning. Glöm inte att han också har tränat världs- och olympiamästaren Gerd Kanter från Estland. Enkelt val vid friidrottsgalan att utse Årets tränare. Han fick sin bästa adept att eruptera som en vild, isländsk vulkan.
Hafsteinsson ser till hela människan, han gjort sina kastare både starkare, spänstigare, rörligare och pumpat dem med självförtroende och tävlingspsyke. Det mesta har de i sig men också de bästa - ofta kanske just sådana - behöver stark ledning för att inte springa fel i labyrinter av irrläror som alltid florerar utmed vägen.
”I am a Swedish viking”, skrek Ståhl, ”jag älskar hela Sverige”.
Kärleken är sannerligen besvarad.
Vi har fått uppleva en av svensk idrott största dagar, den innehöll allt från spänning till eufori och varm, innerlig glädje över två säregna idrottspersonligheter.
Mest lästa just nu
När pingislivet kändes som allra bäst för Bordtennisförbundet, då blossar en infekterad strid upp med stjärnan Truls Möregårdh.
Det gav det andra. Framgångar i OS i Paris, stor uppmärksamhet, Flera framträdande spelare, en ungdomsidol växte fram och en megastor sponsor.Crafts miljardär, Torsten Jansson visade sin kärlek till sporten och inte nog med det. Han lät bygga en ny intenationell pingisarena i Småland.
Gothenburg Tennis Center är en nytennishall mitt i Delsjöns natur- och idrottsområde där en mängd föreningar inom helt olika idrotter bedriver sin verksamhet. Gothenburg Tennis Center arbetar med att utbilda och utveckla unga tennistalanger och vara ett komplement till de befintliga tennisklubbarna i regionen. Via fler banor i regionen skapas också fler möjligheter för barn och unga att börja att spela tennis, samtidigt som det skapar förutsättningar för de unga spelare som vill göra en elitsatsning .
Fem forskningsprojekt med fokus på idrottsliga prestationer pågår i en gemensam satsning för 20 miljoner kronor kring idrottsforskning - via aktörer som GIH, GIH, Mittuniversitetet och Riksidrottsförbundet.
De fem doktorander som anställts erbjuds ett unikt upplägg där de blir mycket nära knutna till den dagliga verksamheten i olika specialidrottsförbund och landslag, samtidigt som de forskar på resterande del av sin tjänst.
Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.
I en intensiv nyhetsflora försvann förra veckan det här högst anmärkningsvärda budskapet: ”Via Gräsroten delar Svenska Spel varje år ut 35 miljoner kronor till ungdomsidrotten och föreningslivet i Sverige”.
Delstatliga Telia säljer sin tv och media-verksamhet till Schibsted Media. Tidigare förlusttyngda TV4 är den stora delen.
Affären påverkar åtskilliga sportintresserade människor.
MFF satsar på en stjärnvärvning. Islänningen Arnór Sigurdsson är klar för klubben.
26-åringen håller dokumenterat hög klass och när MFF fick chansen accepterades att han kostar några miljoner. an får tröja nummer åtta och ansluter till laget nästa vecka.Tränaren Henrik Rydström är lyrisk :– Tittar man på vad han gjorde i allsvenskan, så var det en offensiv av högsta klass. Han kan spela i olika offesiva positioner. Han kan vara åtta, tia eller ytter.
Skriv kommentar