Tänk dig att komma från ett litet land som Sverige, dominera världsmarknaden fullständigt, vinna allt som går att vinna, kasta diskus längre än någon annan, ta hem det olympiska guld i den gren som grekerna höll som den ädlast tillsammans med maraton när de drog igång hela den olympiska cirkusen.

Hopplös jämförelse

Han var så klart nominerad i kategorin Årets manliga idrottare men - och det visar vilket fantastiskt idrottsår vi lämnade bakom oss - hade oturen att hans insats skulle vägas mot en annan strålande världsstjärna, den högst vidunderlige stavhopparen Armand Duplantis.

Mot Duplantis står sig i stort sett ingen idrottsman i något land i någon kategori vid en jämförelse.

Han räknas idag bland världens allra yppersta alla kategorier. Och avlönas därefter.

En sak var jag dock rätt säker på; Daniel Ståhl kommer att konkurrera in i det sista om Radiosportens Jerringpriset. Pyttsan. Det gjorde han inte alls. Förvånande. Ståhl är den svenske idrottsman som showar mest och bjuder generöst på sig själv, han känns som hela Sveriges nallebjörn när vi kryper upp i sofforna och följer VM eller OS men här stod han sig slätt. Här gick både Tove Alexandersson, ryttarna i hopplandslaget och skridskoåkaren Nils van der Poel före. 

Bröt ny mark

Att ryttartrion Malin Baryard, Peder Fredricson och Henric von Eckerman skulle ta hem priset kändes givet. Hästsporten har en bred, ung fanbase som är aktiv i de här sammanhangen och dramatiken i laghoppningen vid OS i Tokyo bröt dessutom upp nya barriärer och öppnade för nya entusiastiska supportrar. 

Och ungdomar - det är ju en övervikt av unga tjejer i ridhus och stallar - relaterar mycket lättare till en häst än till en diskus eller den virila svettens långa plåga med ett par klappskridskor runt en isoval.

Daniel Ståhl fick nu nöja sig med att hans tränare Vesteinn Hafsteinsson, full rättmätigt, fick ta emot priset som Årets ledare. Om fotbollsdamerna vunnit guldet i OS hade han fått stenhård konkurrens (och kanske till och med förlorat) mot Peter Gerhardsson men nu kändes den erfarne irländaren given. Han har skapat två världsstjärnor i en svår friidrottsgren. Vid tacktalet höll han på att räkna upp halva Islands befolkning innan han förstod att han överskridit tiden och då tänkte jag att nu blir det som ofta, väldigt, väldigt mycket prat och väldigt, väldigt många tack. 

Sluttiden hölls ändå men två och en halv timma får gärna kortas till två. Mycket ludd kan tas bort, tal kortas ner. Det är inte idrottens interna fest det här - det är ett underhållningsprogram på bästa sändningstid i Sveriges Television. 

Van der Poels tur nu

Jag ser fram emot stundande vinter-OS - eller, nej det gör jag ju inte för jag hatar att det går i Kina - men ändå; Nils van der Poel får gärna göra om bravaden från VM. I så fall är jag rätt säker på att han har både bragdguld och Jerringpris inom räckhåll nästa gång. Att han nu var den siste kvar bland utmanarna till hopplandslaget om Jerringpriset, fast han knappast varit särskilt frekvent i TV under året, visar att han på de korta framträdanden han gjort satt avtryck. 

Han är en av de mera spännande idrottspersonligheter som kommit fram i Sverige, en flerdimensionell, sökande och idérik framgångsman som hela tiden letar nya vägar att utmana sig skäl. Nu belönades han för Årets prestation - ett pris jag inte riktigt begriper mig på eftersom både Bragdjuryn och svenska folket redan sagt sitt om detta kriterium. Borde inte Årets överraskning vara bättre.

Bortglömde Truls

Då kanske en man som Truls Möregårdh varit aktuell. Nej visst, han var för sent ute med sitt sensationella silver på bordstennis-VM. Varför kan man inte invänta alla stora världsomspännande tävlingarna innan man gör sina nomineringar. 

Om Truls vunnit den där VM-finalen hade han ju varit kandidat till både bragdmedalj och galahyllningar. Bragdjuryn är också lite för tidigt ute.

Jag gillade musiken, särskilt norska Sigrid, jag gillar Kristin Kaspersen som leder galan med värdighet och utan flams, Nu behöver man bara städa bort lite interna idrottsmötespraktikaliteter och rappa upp tempot lite, tona ner Jerringpriset.

Och varför i hela friden satt Tommy Åström och Maud Bernhagen från konkurrerande TV-kanaler och kommenterade prestationerna? Obegripligt. Litar inte SvT till sina egna?

Och en undran till; med all respekt för Tommy Engstrand och Göran Zackrisson som jag kände väl och tyckte mycket om; borde inte alla uppmärksammas lika mycket när man gör en minneskavalkad av de avlidna?