Om Calle Halfvarsson varit fotbollspelare - hade han verkligen fått så många chanser i landslaget utan att prestera någonting?

Och som ännu ett tecken på den eländiga standarden i herrskidåkningen just nu var det ändå Calle som, i det nyligen avslutade Tour de Ski, visade någonting som kan tydas som en gryende form. 

Fast med Calle vet man ju aldrig. Just nu minns jag honom bara som en trött hund som söker tröst och förståelse för att han bitit sönder ett par skinnskor.

Olsson skyller på sig själv

Vägarna till platsen där man ställer in sig hos Sveriges Olympiska Kommitté tycks emellanåt outgrundliga. Man skall ha chans på en åttondeplats, hör man ibland.

Hur många svenska herråkare i skidor har chans på en åttondeplats. Jo, möjligen stafettlaget. Men, med tanke på hur strikt och ibland ogeneröst SOK tillämpar sina uttagningsregler och mot bakgrunden av vad de svenska herrskidåkarna visat på senare år är den svenska skid-OS-truppen alldeles för stor. Och finns det ens åtta länder som kan sätta ihop konkurrenskraftiga stafettlag?

När den före detta skidmästaren Johan Olsson fick frågan apropå (den svaga) standarden i svensk herrskidåkning svarade han: ”Det är mitt och Marcus Hellners fel”. 

Det tycktes nu inte Hellner riktigt hålla med om. Snarare tyckte han nog att han (och Olsson) övervärderades som förebilder och inspiratörer.

Det tycks ju som att Hellner har rätt. Trots fina insatser i VM och OS tycks ju både Olsson och Hellner sakna något som hade behövts för att få skidtalanger (för de finns väl fortfarande?) att spänna bågarna hårdare och satsa helhjärtat.

Tappat en generation

En annan gammal landslagsman, Mathias Fredriksson, var skarp i sin kritik i Vinterstudion och menade att Sverige hade tappat en hel generation på den manliga sidan.

Gamle Vasaloppsvinnaren och TV-experten Anders Blomqvist har flera gånger efterlyst en specialsatsning riktad mot att få tillbaka svensk herrskidåkning i världsklass.

Ingen av de nämnda har dock kunnat staka ut en framkomlig väg eller klart analysera felkällorna.

Saknas det talanger? Räcker inte tränarnas kapacitet till? Trivs inte killarna på skidgymnasierna? Är det andra sporter (kanske till och med e-sporter) som lockar? 

Innebandy är ju ett bekvämt sätt att få spela VM och till och med kalla sig världsmästare utan att behöva anstränga sig särskilt mycket.  Det finns ju knappt några konkurrenter. Har män i allmänhet blivit bekvämare? Det tycks ju - inte bara i skidåkning - som att det är kvinnorna som numera tar för sig med störst framgång i många sporter.

Jag hörde en pod med landslagschefen Anders Byström och trodde inte riktigt mina öron. Han talade om stora framsteg i det svenska herrlandslag, han tyckte det såg lovande ut. Att det kom flera talanger underifrån. 

Är det den nivån på självinsikten och analysförmågan, ja, då är det kanske svårt att hitta anledningarna till år av misslyckanden och vända skutan på rätt köl igen.

Damerna tar hela potten

Svensk damskidåkning är däremot så stark på toppen just nu att man nog får betrakta det som tack för lång och trogen tjänst att Charlotte Kalla får resa till ytterligare ett OS istället för en yngre lovande tjej. Guldchanser på både sprint och distans. Så har det varit ett tag och därför är det föga överraskande att skidåkningen är en av få sporter där damerna tjänar dubbelt så mycket pengar som herrarna. Inkomstnivåerna i skidåkning styrs av framgångarna i spåret, ett rent prestationsbaserat lönesystem både vad gäller segercheckar, bonusar, reklam- och sponsorintäkter. Prispengarna är lika stora på dam- och herrsidan. 

En undersökning som gjordes 2020 visade att sprintern Linn Svahn tjänade mest (enbart prispengar räknade) bland längdåkarna med 530 000.

Sandra Näslund var ekonomiskt mest framgångsrik av skicrossåkarna med 700 000, Brita Johansson-Norgren lönades bäst av långloppsåkarna med 858 400, Anna Swenn Larsson var bäst i alpina klassen med 751 700 och Hanna Öberg i skidskyttet tjänade mest av dem alla med 1,9 miljoner. Kvinnor över hela linjen i skidsportens alla discipliner. Och det gäller fortfarande.

Ändå har konkurrensen minskat

Det är också värt att notera att den stora tillbakagången i svensk herrskidåkning har kommit samtidigt som konkurrensen drastiskt minskat i världen. Längåkningens status har sjunkit, norrmännen dominerar på ett för sporten ohälsosamt sätt och medan skidskyttet sprider sina gracer är det allt färre med vinstchanser i längdåkning.

Detta faktum förstärker bara förvåningen över det svenska skidfiaskot på herrsidan.