Här började allt. Till Kamratgården värvades han från Degerfors. Sven-Göran Eriksson, blev tränare i IFK Göteborg 1982. det var också början på en resa runt om i världen. Foto: Ingvar Svensson SvD / TT
Jag har en bild av honom som jag särskilt kommer att bevara, därför att den säger så mycket om vilken stor människa han var också när allt snurrade som mest, när han stod på toppen, uppvaktad och beundrad - av både män och kvinnor - när han hade allting uppdukat, när bankkontot bara svällde, när alla frågade efter honom, när mediabevakningen av honom var så intensiv, ja, rent kriminell, avlyssnad som han varit av tabloidpressen under tre år.
De stor fick vänta
Jag stod i lobbyn på mitt hotell i Leipzig på hösten 2005, det skulle bli lottning till VM-slutspelet i fotboll i Tyskland året därpå, medier från hela världen trängdes för att få ett ord med fotbollsvärldens största, fotoblixtarna lyste upp, TV-bolagens mikrofoner letade efter fotbollens honoratiores, de anlände en efter en och plötsligt kom Svennis och hela den brittiska presskåren rusade honom till mötes. Han stannade, ställde ner sin väskor, kom rakt fram till mig, räckte fram handen och hälsade. ”Kul o ses, det var ett tag sen”. För Svennis var ingen viktigare än den andre, oavsett vad de hette och vad de gjort. Jag tror att det var därför han klarade sig så bra trots att steget från Torsby till den internationella fotbollsvärlden borde varit stort och hisnande. Han gjorde ingenting märkvärdigare än vad det var.
Det var fotbollsmatcher som skulle vinnas om så lagen hette Degerfors eller Benfica, Fiorentina, Roma eller Lazio. Och en sak glömde han inte; ansiktena på alla oss som var med i omklädningsrummet den där kvällen i Hamburg 1982, den största och viktigaste dagen, när han vann UEFA-cupen med IFK Göteborg och öppnade dörren till hela den stora fotbollsvärlden. Han visste var han kom ifrån. Han mötte kungligheter och presidenter och rörde sig otvunget tillsammans med fotbollens största, både spelare och ledare, men han förgiftades aldrig av kändisdrogen. Han ställde sig hos mig i lobbyn och lät de stora TV-bolagen vänta. Han gjorde ingen skillnad.
Glad och förnöjd
Vi har alla fått följa med honom på den sista resan. Han gömde sig inte när läkaren gav honom dödsdomen. Cancer i bukspottskörteln. Ett år att leva ungefär. Han berättade, han lät sig intervjuas, han reste runt till klubbar som ville hylla honom, han lät oss se hur sjukdomen förändrade honom, han tog till sig, blygsamt förstås, av alla vackra verbala rosor som ströddes på han sista rutt, han var glad, förnöjd, tacksam över ett oerhört framgångsrikt liv som han egentligen inte hade någon annan än sig själv att tacka för.
Han hade mött stor tveksamhet bland både spelare, ledare och supporters när han kom från Degerfors till Göteborg, han hade tagit till sig och förfinat Bob Houghtons och Roy Hodgsons fotbollsfilosofi, anpassat den till de allt bättre spelare som han fick att leda. Och resultaten kom. Benfica högg först och där kom de första framgångarna efter cupsegern med Göteborg och med honom for en rad stora spelare, Glenn Hysén, Torbjörn Nilsson, Dan Corneliusson, Glenn Strömberg med flera ut till internationella klubbar.
Alla har de intygat Svennis förmåga att instruera, förenkla och förklara, ge tydliga roller och få alla olika spelstilar och begåvningar att passa ihop och göra laget starkt. Den höga press vi ser idag, de försvarsuppgifter som idag också tilldelas forwards också i stora klubbar ute i världen är influenser från den fotboll som Svennis förde ut från Sverige till klubbar i bland annat Portugal, Italien och England.
Ett tufft uppdrag
”Åk hem till Värmland”, skrek gubbarna runt Kamratgården när de tyckte att han förenklade och förfulade Blåvitts fotboll. De skulle snart ändra sig, IFK Göteborg blev Änglarna som tillbads i hela Sverige. Han kunde låta blyg och tafatt men han var modig att som svensk tränare ta åt sig uppdragen i Benfica, Roma, Fiorentina, Sampdoria, Lazio, Manchester City, Notts County, Leicester, för att inte tala om att han vågade ta det tuffa uppdraget som Englands förbundskapten och föra landet till två VM-slutspel och ett EM. Inget fotbollsjobb kan vara svårare, kraven är enorma, England är alltid ”världsmästare”, tabloidernas krönikörer ibland skoningslösa.
Han gick på några riktiga blåsningar, lurad på 100 miljoner av en agent dessutom, men man kunde prata med honom också om det svåraste utan att han varken skämdes eller grämde sig.
”En ä från Värmland du vet, vi gör´t inte så märkvärdigt”, minns jag att han sa en gång. Han visste vad han kunde, hans fotbollsbegåvning var aldrig ifrågasatt, men kanske var han lite naiv ibland och lät sig luras.
Försöken att få honom till svensk förbundskapten gjordes men han var avlönad på en nivå som inget svenskt förbund kunde matcha. Han var en världsman men han glömde aldrig sin läromästare, Tord Grip, som han belönade rikligen genom att ta med honom som sin side-kick till de uppdrag han fick. När Grip spelade ”Ack Värmeland du sköna på sitt dragspel” anades det en tår i Svennis ögonvrå.
Allt fick han sagt
Han sa det i sin sista intervju; ”Livet handlar om döden också. Man måste lära sig att acceptera det för vad det är. Förhoppningsvis kommer folk att säga; ja, han var en bra man.”
Det säger vi, Svennis, garanterat.
Hans styrka att tala om sin sjukdom, att visa sin glädje och tacksamhet in i det sista, att orka ta emot all den kärlek han fick på sin sista resa är bara att beundra. Han försökte göra det så lätt som möjligt för både sig själv och sina närmaste. När det var som svårast.
Hans herrgård Björkefors ligger fint mellan Torsby och Sunne vid hans älsklingssjö Fryken. I Sunne föddes han, i Torsby växte han upp och där, i Frykens vatten, vill han att hans aska skall strös. Allt fick han gjort, allt fick han sagt.
Stor in i döden.
Skriv kommentar