Under flera resor i USA har jag träffat tränare och ledare som verkar inom ”det amerikanska idrottsundret, nämligen college. Ett system som har gällt sedan tidigt 50-tal och står för merparten av alla de mängder idrottare som gör USA till världens ledande idrottsnation årtionde efter årtionde.

De förstod inte

De tränare som är anställda vid de college jag besökte frågade mig om hur vi gör i Sverige?

- Hm, den svenska tränaren är oftast en ideell ledare”.

- Vaddå ideell? blev följdfrågan.

- Jo, vi gör detta på vår fritid och får inte betalt.

Mina collegekolleger förstod inte riktigt. Motsvarigheter till våra ideella tränare är ovanlig i USA.

De är ovärderliga

Det är ju i Europa, framförallt i Skandinavien som idrottskulturen med fritidstränare och ledare är omfattande och en ovärderlig del av en folkrörelse med sina rötter i en tid då Sverige tog steget från fattigsverige till en rik nation.

Idrottsrörelsen har sitt ursprung som en del av ett framåtskridande samhälle där fackföreningarna, nykterhetsrörelsen, religiösa samfund med flera fick människor att gå med i föreningar för att gemensamt bygga en tillvaro där alla skulle få vara med. Fram till modern tid producerade också generationer av framgångsrika idrottare.

Eldsjälar kallas alla de människor som överallt i vårt land har byggt klubbhus, träningslokaler och arrangerat tävlingar. Dessa personer lever en stor del av sitt liv inom idrotten och är oftast det nav runt hela den lokala klubben roterar.

Utan dem rasar klubben ihop.

Motsvarade 250 heltidsanställda

De arrangerar lotterier, basarer, underhållning, bidrag, medlemsavgifter mm. Vanligen tjänar eldsjälen inte en krona på sitt föreningsarbete. De brinner för sin klubb och är beredda att lägga oändlig tid när det behövs – vilket de ständigt gör…

I samband med att idrotten jubilerade år 2000 fick ett företag uppdrag att undersöka det ideella ledarskapet inom svensk idrott under en period av 20 år för att kunna göra jämförelser och se trender.

Resultatet blev att summan av allt ideellt arbete inom svensk idrott motsvarade 250 000 heltidsanställda med fritidsledarlön.

Den skrämmande skillnaden

Men, 1980, det år undersökningen tog avstamp från, hade ett nytt fenomen gjort sitt inträde i svensk idrott - barnen hade i allt högre utsträckning börjat gå med i klubbarna och med dem även föräldrarna.

75 procent av det ideella arbetet stod ”Eldsjälarna” för och 25 procent stod de s k ”en-gång i veckan-ledarna för.

För att få jämförande siffror gjordes samma undersökning 20 år senare – år 2000. Det ideella ledarskapet låg på samma nivå som 1980 men, siffrorna hade bytt plats!

25 procent av arbetet leddes av eldsjälarna – 75 procent av ”en-gång-i-veckanledarna”. Men, var tog eldsjälarna vägen?

Men ingen gör något åt förändringen

Idag 2012, verkar myndigheter, politiker och beslutsfattare ta för givet att den svenska idrottsrörelse bara fortsätter som förr, att eldsjälarna och andra idrottsledare bara kör på som tidigare.

Men stopp! Fakta visar ju på något helt annat! Om trenden fortsätter kommer eldsjälarna att vara i stort sett borta år 2030 (då exempelvis Stockholm ska vara en ”Idrottstad i världsklass”).

Vilka som ska stå för stabiliteten i form av närvaro, föreningsdemokrati, idrottslig fostran, arrangemang, värdegrund mm blir ju en överlevnadsfråga för idrottsrörelsen. Ledare som verkar någon gång per vecka under en period då deras barn idrottar och sen försvinner erbjuder ju ingen kontinuitet.

Alla kan inte bara tänka på sig själva

Framtiden är illavarslande. Även om privata aktörer erbjuder människor att idrotta när de själva vill i attraktiva anläggningar mot betalning - kan inte detta ersätta svensk idrotts enorma betydelse för samhällets utveckling.

Alla kan inte bara tänka på sig själv och sina privata behov.

Det finns många fördelar med ett samhälles stora och generösa utbud. Men, vi behöver också idrottsrörelsen som fostrar, lär unga att ta ansvar, få självförtroende, att få växa i samverkan med andra etc - kanske t o m drömma om att bli bäst i världen" - och kämpa för det.

Lastar bara på fler uppgifter

I de flesta föreningar ser vi som verkar inom idrotten trenden av färre och färre som vill vara eldsjäl.

Idag vill man inte vara ledare mer än någon gång i veckan, oftast vill man ha betalt i någon form.

Eldsjälarna håller på att säcka ihop under alla de krav, förväntningar, bidragsansökningar och redovisningar för att få kommunala och statliga bidrag. Sen förväntas föreningarna också driva anläggningar.

Ovanpå allt detta ska de ta fullt samhällsansvar för integration, värdegrundsfrågor, jämställdhet mm som samhället tycker är viktigt.

Beslutsfattarna rapar om samma sak

Trenden sedan tio år tillbaka är att idrotten är ”den organisation som i hög grad ska ta ansvar för barns och ungdomars hälsa”.

Just nu känns det som om varenda beslutsfattare gått samma kvällskurs eftersom det går inte att uttrycka en enda mening eller åsikt om resurser och inriktning utan att samma mantraliknande svar kommer upp.

Att man samtidigt skurit ned på skolans idrottstimmar och tagit bort idrottslärarnas förberedelsetimme innebär att skolan inte är någon resurs inom detta så viktiga område.

Mycket snack också...

Genomförande av satsning på barns och ungdomars hälsa fokuseras i hög grad mot idrottsrörelsen. För att få del av samhällets stöd tvingas idrotten upp på tå och prestera hela tiden. Annars blir det inga pengar.

Trots att det pratas om hur viktigt det är att vårda vår idrottskultur och alla dessa ideellt arbetande människor – så går samhällstrenden åt motsatt håll.

Som föreningsledare får vi en allt mer stigande mängd ärenden, frågor, beställningar, redovisningskrav från samhällets alla hörn – där idrotten förväntas leverera.

Dumheten bara mal på

Är det bara jag som undrar över dumheten i att det bara ”mal på”?

Om vi påstår att vi även i framtiden vill ha en svensk idrottsrörelse som mår bra – måste väl samhällets alla delar någon gång våga ta ett djupt andetag och fråga vart vi är på väg?

Tyvärr är det väldigt bråttom att komma till skott. Vill man se eldsjälar i framtiden får man väl liksom Tom Tits-utställningen om ”kroppar i rörelse” i Södertälje stoppa upp oss och ställa ut oss på museum. Men, då är det ju för sent.

Vem ska då ta över?

Vem som då ska ansvar för alla de där uppgifterna och allt det där ambitiösa som många gärna öser över på idrotten utan att själva ta ansvar? Det kanske rentav är våra tjänstemän på kommunkontoren, lokala fritidspolitiker, skolledare och lärare, stadsdelsnämnder, SKL  m fl?

Jag har ingen aning. En sak vet jag…. Jag kan tappa min lust och drivkraft inför alla dessa avsändarlösa förväntningar.

Jag är ju en eldsjäl, men jag känner mig allt mera ensam.