Här kommer han farande, Lamine Yamal fyller 17 år dagen innan finalen, men grabben är redan turneringens behållning. Foto:AP
Engelsk fotboll har alltid burits upp av starka profiler och ett gränslöst självförtroende. Det kan väl i svensk kontext endast jämföras med Helsingborgs IF som betraktade sig som ett allsvenskt lag även när de spelade i division tre. England är i princip alltid både världs- och europamästare ända tills omgivningen (resultaten) säger dem någonting annat och tvingar dem till en öl extra på puben för att svälja förtreten.
Inhopparnas succé
Men nu kan England blir Europamästare i fotboll. Det finns en sak som starkt talar för det. Lag som briljerat under större delen av turneringen håller sällan distansen ut, lag som till synes trevar sig fram (men har kapaciteten) kan bli livsfarliga när allt skall avgöras. I en ren och skär fotbollsanalys är det Spanien som sticker ut med det modernaste, fräckaste och effektivaste spelet, men med en Lord Nelsonskt inpräntat anda av att varje man måste göra sin plikt kan man aldrig räkna bort England. Fast vi gjort det nu ända sedan VM-guldet 1966.
Det har känts under hela EM-turneringen och ända fram till semifinalen mot Nederländerna som att engelsmännen hållit tillbaka den enorma offensiva kraft som finns i laget med spelare som Bellingham, Foden, Saka, Kane med flera. Det var engelsmännens bästa match hittills,
Phil Foden, Premier Leagues främste spelare med 27 mål och 11 assist, hade äntligen steppat upp till i närheten av sin storhet och Harry Kane hade fått hjälp av den tyske domaren och hans VAR-entourage med att lägga upp bollen på straffpunkten och med klinisk precision kvittera holländarnas ledningsmål. (Ja, jag vet att vi skall skriva Nederländerna, Den Flygande Nederländaren och Nederlandäs-sås), det började dra ihop sig till förlängning och då gjorde Southgate något som kunde stått honom dyrt; bytte ut både Foden och Kane. Är han helt galen? Det kan ju bli straffar!
Nu kan det bli en adelstitel istället. Inhopparna, 22-årige Cole Palmér (Chelsea) och Aston Villas 19-åriga stjärnskott Ollie Watkins kom in och förvandlade alla frågetecken till utropstecken, med en genial passning av Palmér och en klass-mål av årets assistkung (13 plus 27 mål) Watkins och plötsligt hade Southgate visat att det också fanns jokrar i leken som ingen riktigt att räknat med
Tidernas yngste
Efter mycket sömngångarfotboll blev det i alla fall två värdiga semifinaler och det kan bli en lysande final på Berlins moderniserade olympiastadion på söndag. Detta skrives i vissheten om att finalerna (särskilt inte i VM) sällan är turneringarnas bästa matcher. Spaniens Lamine Yamal fyller 17 år dagen innan finalen. Han var 16 år och 338 dagar när EM-turneringen drog igång, blott 15 år och 9 månader när han kastades in i Barcelonas ligamatch mot Real Betis i april ifjol. Han är ett av fotbollens underbarn men det mest anmärkningsvärda är , att han inte befinner sig i Tyskland på studieresa i fotbollens värld, för att göra några inhopp och känna på atmosfären.
Det spanska barnet har spelat varenda match, gjort det som en vuxen, färdigutbildad fotbollspelare, han hotar, han har redan ett gott omdöme och till skillnad från många av de mest tekniskt begåvade och omhuldade gör han inte sina konster bara för att visa upp sig, han gör allt för laget. Han kan bli tidernas yngste Europamästare i fotboll, men när VM avgör nästa gång är han redan för gammal för sådana titlar. Pelé blev (och är alltjämt) är historiens yngste världsmästare (17 år och 8 månader) när Brasilien vann VM-guldet i fotboll i Stockholm 1958.
Yamal har stått för avgörande passningar och han tog ett eget initiativ, kryssade in från sin kant och vände bort några spelare - fransmannen Adrien Rabiot bland andra, som tyckte att 16-åringen hade mera att bevisa i turneringen - och borrade in ett elegant vänsterskruvat skott i närheten av det franska högerkrysset. Med perfekt timing, utsökt teknik och elegans. Det var svar på tal det.
För många matcher
Jag har ju alltid Aftonbladets turneringsbibel i närheten på mitt arbetsbord när jag följer de stora mästerskapen. Den håller stilen. På några inledande sidor tippar tjugo av tidningens skribenter hur det skall gå i EM. Ingen av dem har Spanien som vinnare. Det betyder inte att England är favorit på söndag. Man kan heller inte tala om fotbollens olika skolor för det är inte som det var förr. Då var det löpningar, styrka, långa bollar, inlägg, hårt arbete mot sydlänningarnas teknik, kvickhet och uppfinningsförmåga. Kreatören var en exklusivitet i engelsk fotboll.
Idag finns det briljanta fotbollstalanger av alla nationaliteter och inte minst årets EM har visat prov på det. Men visst finns nyanser och jag trodde nog att Belgien skulle visa mer, att Frankrike skulle gå till final, att Nederländerna skulle slå England och att Portugal skulle visa åter att landet producerar de mest tekniskt begåvade fotbollspelarna i Europa.
Men jag tror bestämt att det är dags för spelarorganisationerna att sätta ner foten: ”Vi älskar fotboll och vi kan egentligen inte något annat, men det har blivit för mycket matcher, nu får ni lugna ner er.” Det är förstås Fifa och Uefa som ser hur pengaflödena ökar på nya marknader, med flera plattformar, flera matcher, flera turneringar, flera lag och kanske kommer också klubbarna en gång att säga ifrån. Att låna ut spelarna till de nationella lagen är ingen självklarhet.
Flera lag har plockat (ibland tvingade på grund av skador och avstängningar) framgångsrika spelare från bänken som haft kraft och lust nog att överraska. Spanien bland annat och, som nu senast Englands matchavgörande aktörer. Belgien och Portugal trodde blint på sina stjärnnamn, De Bruyne och Ronaldo, men ingen av dem kom in i matchen.
Spanien och England i final alltså; ”Vamos mot Come on”. En jättepokal och en adelstitel i potten.
Skriv kommentar