Jag tänker inte vänta och kasta mig över resultatet (tisdag den 7 december) för att sedan sätta mig till doms eller strö blomster.

Det kan bara bli rätt - knappast fel.

I klass med Wilander

Men om det hade gått hela vägen för den lille spjuvern Truls Möregårdh borta i Houston och han hade blivit världsmästare i bordtennis som 19-åring och från en rankingposition som 77:e man i världen, ja, då hade jag nog gått upp i minareten och vrålat.

Det hade varit en bragd i klass med Mats Wilander seger i franska öppna i tennis som oseedad 17-åring 1982.

Då hade Truls varit i nivå med Stellan Bengtsson och JO Waldner och Jörgen Persson, bragden hade varit oemotståndlig och då hade jag nog argumenterat för honom. Lite beror det kanske på min egen  bakgrund som pingisspelare på låg nivå, tränad i en gammal, dragig skolvind och i en tid då det var bortom allt förstånd att Sverige hade en finalist i VM, Tage Flisberg, som förlorade mot japanen Ogimura. 1954.

Flisberg fick ingen bragdmedalj (den knep nytända höjdhopparstjärnan Benke Nilsson), och VM-silver räcker inte i år heller mot olympiska guldmedaljörer i friidrott och hästhoppning och en karismatisk världsmästare på skridsko.

Ståhl-et blir till guld

Det är en rik pott att ösa ur även om man betänker att tre världsdominanter som tidigare belönats kanske inte ens kommer upp till diskussion. Sarah Sjöström, ett vattenfenomen på delfinnivå, har fått belöningen två gånger och mera än så tillåter inte statuterna. Tidigare prisade Tove Alexandersson (orientering) och världens bäste stavhoppare, Armand Duplantis, måste anses stå i särklass i konkurrensen för att få bragdmedaljen en andra gång.

Gör de det? En definitionsfråga. Duplantis är ett fenomen av sällan skådat slag i svensk idrott men där finns också diskusbjässen Daniel Ståhl. Hans säsong är också formidabel; obesegrad i internationell konkurrens, OS-guld, världsetta med 71,40 och med 14 tävlingar över 68 meter. Han är en värdigare vinnare än många andra genom åren. Den smittande glade Ståhl, med förmågan att kombinera professionalitet och lekfullhet, har blivit ett lysande ansikte utåt för svensk friidrott.

Personligen är jag rysligt svag för skrinnaren Nils van der Poel. En spännande personlighet, en egenartad,  viljestark och annorlunda tänkare som inte ens visste om han skulle ta sig till VM i Nederländerna efter några säsongers uppehåll för att pröva andra spår i livet. Väl där slog han allt och alla, guld på 5000 och 10 000 (världsrekord).

Nu har han också världsrekordet på 5000. Skridsko är en liten men fascinerande sport, dess utövare extremer i snurrig  ensamkamp mot mjölksyra och kramp i ryggen. Jag minns Tomas Gustafssons dubbla guldlopp i Calgary-OS 1988 (bragdguld förstås), han var också en djupsinnig och filosofisk solitär, värd all beundran.

Skriskosporten hade inte haft någon riktig fixstjärna sedan dess, men så dök Nils van der Poel upp som en av de mest spännande profilerna i svensk idrott just nu.

Gastkramande kamp

Det jag minns mest från idrottsåret 2021 är nog annars bilfärden från två månaders sommarvistelse i torpet i Björsäter ner till Malmö, lördagen den 7 augusti. Radiosportens Christian Olsson kan visserligen bli outhärdlig när han envisas med att hela tiden göra parodier på sitt överdrivna ordbajseri men när han tonar ner sig och tänker på lyssnarna mer än på sin egen profilering, så är han lite fascinerande.

Nu hade han att föra i mål Malin Baryard Johnson, Henrik von Eckermann och, inte minst, Peder Fredriksson (individuell silvermedaljör) som hade att avsluta en fullkomligt gastkramande kamp om guldet i banhoppning i en omhoppning mot USA. Peder sist ut på sin All In gjorde sitt livs ritt när det krävdes som mest. Det hängde på tiden. Peder Fredriksson, med individuellt silver, lagguld och för första gången rankad etta i världen är i mitt tycke en starkare kandidat än laget.

Det skall ju röstas om ett Jerringpris så småningom och där kommer varenda häst att rösta, så den tävlingen är nog redan avgjord. Idrottsgalan är inte förrän i januari men Radiosporten har redan diskvalificerad pingis-Truls. Han var för sent ute. Larvigt och stelbent i överkant.

Tag vem ni vill!

Stora prestationer i olika grenar och under varierande omständigheter är omöjliga att jämföra. Man får ta alla tillgängliga parametrar till hjälp. Konkurrens, sporternas globala utbredning, tävlingstillfällets speciella omständigheter, överraskningsmoment, favoritskap etc. När det gäller ridsport (liksom motorsport) måste nödvändigtvis den omständigheten beaktas, att hästar i världsklass är en förutsättning för prestationernas utförande. Ryttaren bara hälften av en bragd.

Dubbla sprintvärldsmästaren Jonna Sundlind (skidor), sensationelle världsmästaren Martin Ponsiluoma (skidskyttesprint) och British Open-vinnande Anna Nordqvist (golf) finns säkert också på kandidatlistan.

Men vinnaren finns i kvartetten Ståhl, van der Poel, Peder Fredriksson (alt. hopplandslaget) och - måste jag ändå vidhålla - världens bäste i världens svåraste friidrottsgren, Armand Duplantis. Fast han fick i fjol.

Tag vem ni vill. Valet får passera okommenterat.

Allt rätt, inget fel.

Ett synnerligen fint svensk idrottsår har skapat ett Mission Impossible.