Janne Andersson. Sveriges tionde förbundskapten, en man med fötterna på jorden, skrattet nära till hands, prestigen nergrävd och glömd i den halländska myllan, lidelse för fotbollen, beredd att samarbete men också slå näven i bordet, en man som gillar ordning och reda både i omklädningsrummet och på planen, en ung man med ett lite gammaldags sinnelag. 

Nationalsången skall sjungas när blir dags för EM-kval mot Holland utan någon testmatch dessförinnan. Rätt in i hetluften som chef för en stab med massor av fotbollskunnande.

Ett nytt kapitel skall skrivas.

Kaptener fascinerar

Fotbollens förbundskaptener har alltid intresserat och fascinerat mig.

Jag skrev en gång (2002) boken om ”Kaptenerna i nationens tjänst” och kunde därmed summera ett journalistliv tillsammans med alla dem som då innehaft posten; Lennart Nyman, Orvar Bergmark, Georg ”Åby” Ericsson, Lars ”Laban” Arnesson, Olle Nordin, Tommy Svensson, Tommy Söderberg och Lasse Lagerbäck. Erik Hamrén har jag bara upplevt på avstånd.

Jag skrev bl a i den där boken:

”Det finns ingen förutbestämd formel för hur en förbundskapten skall se ut, hur han skall tänka, hur han skall vara klädd, verbalt rustad, mentalt balanserad eller teoretiskt förberedd. Det finns inte en enda sorts förbundskapten, icke endast en personlighetstyp, inte en ideologisk skola, inte ett enda temperament, inte en enda självklar bakgrund eller utbildning. Därmed inte sagt att vem som helst kan bli förbundskapten. De kan dock se olika ut, tänka olika, arbeta olika, tala högt eller lågt, vara öppna eller stängda, demokratiska eller självsvåldiga. Var tid har sina ledarideal, varje spelargeneration kräver sina direktiv, sina behov av hjälp, stöttning, styrning, inspiration, coachning, förtroende.”

Skilda typer

Lennart Nyman (1961-1965) var inte ens heltidsanställd och hade en omöjlig uppgift.

Orvar Bergmark (1966-1970) hoppade rätt in i hetluften från en backplats i landslaget och klarade inte jobbet.

Åby-Ericsson (1971-1979) var en oskolad inspirationsmänniska med fingertoppskänsla och lyckan att sammanfalla med en lysande generation (snudd på VM-brons 1974).

Laban Arnesson (1980-1985) var skolad teoretiker, lite trubbig i mediaumgänget, nådde inget mästerskap men var snubblande nära.

Olle Nordin (1986-1990) kom med hårgelé och snygga kostymer, var noggrann på gränsen till pedantiskt och blir alltid förknippad med 1-2, 1-2, 1-2 i VM 1990, hans öde beseglat av Costa Rica. 

Tommy Svensson (1991-1997) var pedagogen med en hård hand i silkesvante, geniförklarad för sitt sagolika upplägg när det grävdes brons i USA.

Tommy Söderberg (1998-2000) tillsammans med Lars Lagerbäck (ensam ansvarig 2004-2009), kom med teoripärmen, försvarsprioriteringarna och hade lyckan att sammanfalla med tre toppspelare samtidigt, Fredrik Ljungberg, Henke Larsson och Zlatan Ibrahimovic. Lagerbäck den mest framgångsrike av dem alla sett över tid. 

Erik Hamrén återinförde de flotta kostymerna men i fodret fanns insytt luddiga budskap och svårtydda meningar.

Kommer att gilla honom

Janne Andersson nu. Trygg och prestigelös, road av umgänget med både spelare, ledare och pressen, inga behov av att spela kung, hundraprocentigt inriktad på metoderna, det hårda arbetet, resultatet.

Vi kommer att gilla honom.

Han kommer att behöva vår kärlek. För det är inget lätt uppdrag han har, att ta över en generation spelare som saknar stjärnstatus nu när Den Store har tackat för sig. 

Det kan gå bra ändå. Lasse Lagerbäck kommer tillbaka med pärmen, Peter Wettergren är inte rädd för att argumentera, Tom Prahl och Jonas Thern har välslipade fotbollslinser i sina ögon när de agerar motståndarspioner. Båda har tränat Halmstad. 

Han gräver i hemmamyllan, Andersson. Tre spelare från hans mästarlag Norrköping (Kujovic, Christoffer Nyman och Alexander Fransson) får plats i hans första trupp. Förbundskaptener har också sina favoriter, i varje fall så länge inte verklighetens optiker korrigerar deras närsyn.

Niclas Hult välkommen

Inte mycket att säga om premiärtruppen. Kul med Niclas Hult som jag tyckte var landslagsmässig redan i Elfsborg, välförtjänt att Oscar Wendt får plats men forwardsidan ser tunn ut och jag undrar  hur Janne tänkte när han valde Malmös Oscar Lewicki som inte alls räckte till i EM och har beskrivit en nedåtgående kurva i klubblaget MFF och knappast är landslagsmässing just nu.

Men det är inte lätt. Hamrén hade det också svårt. Bland mängder av svenskar som spelar utan att glänsa i sina klubbar, som bänkas med jämna mellanrum eller befinner sig mitt emellan otålighet, ovisshet och eventuella klubbyten.

Sällan har det så tydligt som nu krävts en stenhård matchplan, en slug taktik och en ömsesidig kärlek mellan spelare och chef.

I det avseendet är jag inte det minsta orolig.