Jag har vid ringside bevittnat många svenska stordåd och bragder på idrottsarenor över hela världen men jag har aldrig sett något så avancerat svårt och perfekt som Armando Duplantis stavhopp.

Han inledde på 555 och det såg ut som att han svävade sex och en halv meter över ribban.

Såg exakt likadant ut

Han bytte stavar - det var den enda förändringen - men det såg fortsatt exakt likadant ut när han tog 570, 587, 592 och 602. Han har sina skisser i ryggmärgen, han fogar samman stavhoppets alla delar i den kedja som slutar med den eleganta passagen över ribban.

Han var så överlägsen att jag inte ens tror att Sergej Bubka hade haft en chans om de kunnat mötas över generationerna.

Han var pressad att hoppa över sex meter - men aldrig hotad. När motståndarna tänjde sig till det yttersta med personliga rekord tog han bara sin gren till nästa nivå och nästa och visst hade det varit denna magiska friidrottsdag absoluta klimax om han också höjt sitt eget världsrekord med en centimeter - det var ju så snuddande nära - men alla som såg honom vet, att om någon skall föra upp stavhoppet på astronautiska höjder så är det Mondo. 620, ja det kommer nog. 630 - inte omöjligt. 650 - orimligt men just därför inte helt utopiskt.

En speciell relation

Jag vet inte om han fick en stav istället för en napp som tröst av pappa Greg och mamma Helena men han hade en käpp i sina händer redan som fyraåring och redan där föddes detta det största svenska friidrottsfenomen som skådats.

Hans morfar var stavhoppare på 50-talet men klarade aldrig fyra meter, pappa Greg var en 580-hoppare, mamma Helena från Avesta i svensk juniorelit i mångkamp. Generna finns där. Kanske är det en förutsättning men många talanger har också stupat under kraven att vara både en präktig son och en sällsynt idrottstalang i samma person och dessutom ha sin föräldrar sin tränare. Det krävs en speciell relation, en finkänslig balans mellan krav och kärlek, uppmuntran och kritik för att det till slut skall skapas något så ytterst speciellt som en stavhoppare som blir den bäste som världen någonsin skådat.

Leonardo Da Vinci kombinerade konstnärskapet med tekniken, vetenskapen, uppfinnande, han visste hur hjul skulle snurra, hur rotationer kunde skapas, hur man kunde imitera fåglarna för att flyga. Han var långt före sin tid. Det är ett konstverk av yttersta finmekaniska perfektion som Mondo skapar därute på stavhoppsbanan, där fogar han samman styrkan, snabbheten, akrobatiken, spänsten till närmast maskinell fulländning, en raket som lyfter, når sitt mål och kommer tillbaka till jorden med ett leende på läpparna.

Kärlek bakom valet

”Det är bara stavhopp”, sa Mondo i sin första intervju på utmärkt svenska men stavhopp är aldrig ”bara”, stavhoppets komplicerade kedja av detaljer är så svårt att foga samman och man behöver bara studera motståndarna för att förstå hur komplicerat det är.

Daniel Ståhl och Armand Duplantis har gett Sverige två guld i friidrott, precis det som Stefan Holm (också med pappa som tränare) och Christian Olsson gjorde i Aten för sjutton år sedan. I de tre senaste OS-turneringarna har de svenska friidrottarna inte tagit en enda medalj.

Jag gissar att det var av kärlek till sina svenska morföräldrar och sin svenska mamma som Armand valde att tävla för Sverige. Så vacker inbillar jag mig också att denna saga är. Men det var de ofantliga möjligheterna att också bli mångmiljonär på sin eminenta förmåga som agenten Daniel Wessfelt i Malmö lyckades övertala familjen att släppa ut sonen ur den amatöristiska skolmiljön i USA som förbjuder adepterna att leva på sin idrott. Nu är han den mest eftertraktade friidrottaren av alla i hela världen. Hans gager ligger på miljonnivå, hans sponsorskontrakt kommer att göra honom ekonomiskt oberoende för resten av sitt liv. Och precis som sin föregångare som världens stavdominant Sergej Bubka - då trodde vi aldrig att det skulle komma någon större - väljer han att flytta världsrekordnivån en centimeter i taget. Världsrekordet ger extra bonus också ekonomiskt och varför göra det svårare när han egentligen bara har sig själv som sin svåraste och ende motståndare.

Människan och tekniken

När han efter intervjun tackade Sverige och skickade slängkyssar så att varenda svensk blev våt i ögonen visste han att han också får oreserverad kärlek tillbaka. I USA är man av förklarliga skäl inte lika glad. Det är där han är född, det är där han skapats och danats, där han gått i skola. Idag tror jag inte Mondo ångrar sitt (möjligen svåra) val. I Sverige och Europa är friidrotten mycket större, atleterna mera uppskattade och älskade än hemmavid där baseball, basket och amerikansk fotboll dominerar. Många amerikanska storheter har omvittnat att de hellre turnérat i Europa där de fått mest uppskattning, kärlek - och pengar.

Jag har noterat motståndet från vissa håll i löparkretsar mot de nya skor som tagits fram, främst för långdistans, och som sägs förbättra löptiderna avsevärt. Visst är det människan men också materialet som fört idrottens resultatnivåer framåt och uppåt. Stavhopp inte minst. Till allt annat komplicerat i stavhopp hör också att välja rätt hårdhet på redskapet, en förutsättning för att nå astronomiska höjder. Vad hade Armand Duplantis klarar med de gamla bambu- och stålstavarna. Definitivt aldrig sex meter. Det är oundvikligt att människan och tekniken samspelar när de stora utvecklingsstegen skall tas. 

Tänk på Leonardo Da Vinci, tänk på Armand Duplantis.

Genier i var sin tid.