• All elitverksamhet är av ondo ner till nivån att det är skadligt om någon blir bättre än någon annan. 

• RF är elaka och RFs ledning är ännu dummare.

• Gymnastik och konståkningsförbunden är ännu elakare mot barn.

Min bedömning av begreppet sektliknande består dels i att de som inte håller med får sina inlägg borttagna och blockas såväl som att gruppens frekventa aktörer inte passerar 20 personer. Den 26 oktober får jag följande mess från KÖ när jag försökt påtala att anekdotiska berättelser om en person på intellektuella grunder inte ger statistisk signifikans för ett par miljoners barns idrottande.

"Du ska lämna gruppen"

” Hej Dan. Jag och många med mig tycker att du visar noll respekt för andra i dina kommentarer. Om du vill fortsätta i samma stil så tycker jag att du ska lämna gruppen. Hälsar Klas”

Via FB kunde jag på någon timme få bekräftat att människor blockerats och att inlägg tagits bort när de försökt föra en saklig diskussion.

För mig som i idrottens lilla ankdamm är en publik person som har ett rumsrent språk, inga personangrepp och viljan att föra en faktabaserad diskussion varit det självklara i mina inlägg på den här sidan. 

Övergrepp och kränkningar är något som måste bekämpas om idrottens alla positiva värden för samhället skall kunna bevaras.

Sedan skall självfallet både RF och specialförbund kritiseras om de gör fel. Tio års krönikor på Idrottens affärer gör att jag ligger högt på topplistan över kritik av idrottens organisationer, som en VDN.

Ett intellektuellt haveri

Principen för Facebooksidan Barnidrott är guilt by association. Dvs varje påstått övergrepp är ett bevis för att idrotten är ond och bedrivs på fel sätt. Anekdotisk bevisföring har i resten av världen av goda skäl ett begränsat värde. 

Kortfattat så är gruppens ideologiska hemvist baserad på ett intellektuellt haveri. Man kan inte ta svaret ”för att jag tycker det är kul” på frågan varför barn idrottar som grund för att de inte vill tävla eller bli bättre. Det här är en av deras grundläggande åsikter att då barn säger att de idrottar för att det är kul så är tävling inte viktigt.

Jag svarar ”för att det är kul” på frågan varför jag spelar golf. Hade jag tyckt det var tråkigt hade jag inte spelat golf. 

Att tävla och att försöka bli bättre är ingen negativ mänsklig egenskap. För att viljan och ambitionen skall finnas måste det vara kul. Om man inte mäter vet man inte. Tävling är ett sätt att mäta.

Svensk idrott skall självfallet alltid göra sitt bästa för att förhindra övergrepp, åtgärda övergrepp och skydda barnen. Det behöver vi inte diskutera. Jag som av pamparna inom idrotten löpande får höra att jag kritiserar dem mer än någon annan kan efter de senaste tio årens undersökningar inte komma fram till annan slutsats än att svensk idrottsrörelse är duktiga på det här området. Väsentligt bättre än skolan och socialförvaltningars arbete med att bekämpa övergrepp på barn.

Statiskt uppstår fel

Med ett par miljoner barn och ungdomar engagerade i 20000 föreningar, 72 förbund med ungefär 400.000 aktiva ungdomsledare och uppemot 100 match-, tävlings- och träningstillfällen per unge och år så är svensk idrott en gigantisk verksamhet. Lägg till ett antal miljoner föräldrar så blir det en verksamhet där det rent statistiskt kommer att göras fel eftersom det handlar om människor.

Om 99 procent av verksamheten fungerar bra så innebär det att ca 20.000 barn utsätts för någon typ av upplevd kränkning. 

Är 99 procent av ledarna goda personer så är 4000 olämpliga. 

Är det 99 procent bra och goda föreningar så är det 200 som inte borde få bedriva verksamhet. Det är relativt enkel matematik. 

När det gäller föräldrarna vet vi att vi inte når 99 procent förmodligen inte mer än 90 procent%. 

Då är det en 3-400 000 olämpliga idrottsföräldrar som föreningar och förbund har svårt att agera mot som tillkommande problem. 

Olämpliga föräldrar torde vara ett mångdubbelt större problem än olämpliga ledare. Dock att det är idrottens ansvar att hantera olämpliga ledare och socialförvaltningens ansvar att hantera olämpliga föräldrar. Här är det min absoluta ståndpunkt att idrotten är bättre än både socialförvaltning och skola.

Då ska allt förbjudas

Enda sättet att helt förhindra kränkningar och övergrepp är då att förbjuda all föreningsidrott. En nog så drastisk lösning som också utifrån annan statistik skulle skada barnen mer i form av tidigarelagd drogdebut, sämre hälsa, sämre skolresultat och sämre förutsättningar på en framtida arbetsmarknad. 

Problemet består av det enkla faktum att barn är olika. Oavsett om det gäller musik, matematik eller idrott så är det skillnad på talang, intresse och ambition. Barnbarnet kan stå timmar och träna fotboll själv på vår och föräldrars gräsmatta. Eftersom tre dagars träning och två dagar matcher per vecka inte är tillräckligt för honom. Sannolikheten att han blir elitspelare om 15 år är försumbar men sannolikheten att han för att tycka fotbollen är kul behöver få utvecklas är total. 

Samma gäller någon som fötts med absolut gehör. Det är timmars nötande av skalor och spelande sju dagar i veckan i 15 år för att det skall finnas en liten möjlighet att kunna bli musiker. 

Våra matematikbegåvningar får aldrig den möjligheten eftersom vår skola tar ihjäl deras intresse och de får aldrig möjligheten att utveckla sitt kunnande i en svensk skola. Men skall man förstå teoretisk fysik så räcker 10.000 timmar ingenstans. 

I en förening, oavsett om det är fotboll, gymnastik eller exempelvis gång så är rekryteringsbasen enkel. Barn i åldern 5-7 år i närområdet är basen. Redan efter ett par samlingar så kommer man att se att barnens inställning såväl som talang skiljer sig. Kroppslig utveckling, tid på året man är född och genetiska förutsättningar förstärker den upplevelsen. 

Vi vet att för tidig elitsatsning är negativ utifrån målet att skapa fler elitseniorer. Dvs man tappar för många talanger som är födda sent på året, sena i pubertet och liknande. Tidig elitsatsning får dessutom fler att sluta, vilket är direkt motstridigt idrottens mål.

Skadar gruppen mer än gör nytta?

De akademiska undersökningar som gjorts under flera år visar på tre orsaker till att man idrottar. Kortfattat 1: Utveckla den egna kroppen, 2: sociala faktorer (hänga med kompisar) och 3: bli bättre på sin idrott.

Idrottens svåra uppdrag är att i samma lag, grupp hantera en grupp extremt heterogena barn och ungdomar.

I den här komplexiteten så uppstår då frågan om Facebookgruppen Barnidrott är med och positivt utvecklar svensk idrott eller om den skapar en negativ utveckling. Jag tvingas landa i den negativa slutsatsen.

Anekdotiska berättelser som får stor spridning leder till en felaktig bild av idrotten som skadar idrotten.

Min slutsats är att Klas och FB gruppen Barnidrott är kontraproduktiv och skadar inte bara idrottsrörelsen utan barnen.