En italiensk supporter inser vilket elände han har hamnat i. Hans landslag har aldrig varit så uselt som nu.Foto: Ariel Schalit, AP Foto.
Då tänker jag förstås på lag som Slovakien, Georgien, Slovenien och några till, en hel hög av nationer från det gamla östblocket, som inte låtit sig förföras av den alltmera utbredda bollinnehavsfixeringen utan tutade på efter egen mall; välorganiserat, stabilt i försvaret, kontringsskickligt, målinriktat.
Ett lag att beundra
Det har ju blivit en trend att alla (nästan) vill spela som Barcelona en gång gjorde, eller som Manchester City på senare år, när de varit som mest obenägna att tappa bort bollen, som hellre spelat till närmaste man, i sidled, börjat om, duttat i försvaret men alltför sällan tagit risker, brutit linjer, letat målchans eller skjutit.
Klart att de blev förebilder ändå eftersom de bevisligen vann både inhemska och internationella ligor och cuper tack vare att de hade råd (eller tyckte sig ha råd) att köpa till sig de bästa spelarna.
Det ser vi ju i dagens EM också; de lagen som i förväg förväntades vinna gör det oftast till slut ändå, även när de varit pressade och hårt ansatta. Därför att det till sist oftast är de skickligaste individualisterna som avgör matcher. De som det finns ett smalt urval av, de som kostat mest, de som har de stora förväntningarna på sig.
Som Bellingham och Kane i Englands 8-delsfinal mot Slovakien. Det går ju inte annat än att beundra. Och visst vill vi ha så många som möjligt av fotbollens konstnärer kvar inför den stora vernissagen. Inte att de sviker och gör tavlor.
Men man kan också bara älska lag som Slovakien; starkt, modigt, välorganiserat, outtröttlig. Som föste det stolta England allt närmare förnedringen och galgen där tabloidpressens skarprättare stod redo att starta motorsågarna.
Slovakien är ett utmärkt exempel på lag som tar det lilla de får av smulorna från den rikes bord och lyckas laga något riktigt gott av det. Som tar den enklaste och snabbaste vägen till mål utan att överdriva sicksackandet, småduttandet, bakåtspelet och bollinnehavet, alibifotbollen.
Den tafsande bollen
Danmark håller till någonstans i mellanrummet mellan ideologierna. Förr var det lirarnas lag, Laudruparnas anda som rådde. Sedan kom en kort period av svensk träskofotboll (som gav EM-guld i Sverige 1992) och nu senast, EM för tre år sedan tycktes Danmark vara ett fullvärdigt internationellt lag med alla ingredienser på plats. Nu gjorde danskarna ett gruppspel utan att förlora, men också utan att vinna. Så där lite mittemellan.
Och visst, jag gillar ju VAR eftersom rättvisan alltid skall segra men nog var det väl maximal otur för danskarna som i alla fall störde tyskarna genom regn och åska och läktarorkaner och till och med tog ledningen (Joakim Andersen) tills det visade sig att han hade för stora skor.
Tekniken visade att han var en centimeter offside. Och då blir det ju plötsligt lite löjligt. Att bolljävlen sedan också nuddade hans hand som gav tyskarna straff var ju bara mera än bedrövligt för danskarna - och honom.
Visst, teknik för mesta möjliga rättvisa, och VAR är väl en sak, men skall verkligen inte en boll få vara en boll, skall den också få ha censorer och uppträda som en liten tjock gubbe som smyger omkring och viskar om vilka han tafsat på.
Det var då för väl att den geniale Musiala fixade ett 2-0-mål så att inte den skvallrande bollen fick avgöra allting.
Den spanska flugan
Jag kan inte minnas att jag någonsin tidigare sett ett italienskt lag så andefattigt som i årets EM. Alla rosor till Schweiz som imponerar stort och inte gav italienarna en chans. Lilla Schweiz som var en räddningsplanka förr, alla lag som fick Schweiz i sin grupp hade två segrar hemma redan innan kvalet startade, laget som gjorde sitt första internationella mästerskap 1994, VM i USA, tack vare den populäre och smarte förbundskaptenen, Sverigebekantingen Roy Hodgson.
Nu spelar de som ett blivande finallag. Men italienarna, herregud; helt fantasilösa, utan fart, utan idéer, utan profiler, utan dirigent. Hur kan allt ha rasat på tre år, från Europamästare till en totalt impotent skara spelare. Och dessutom i världens vackraste fotbollströjor.
Nu är det bara att hoppas att Spanien håller distansen ut. Laget har imponerat mest av alla. Med rörelse, fantasi, med spelare som vågar ta risker, utmana, dribbla, inte bara som rent alibi hållit bollen i rörelse på handbollsvis, som så många andra. Spanien visar också på den nya vägen med mera mod, mera attack och med spelare som både levererar och underhåller.
Spansk fotboll blir förhoppningsvis den spanska fluga som lever - inte bara en sommar.
Skriv kommentar