Förväntade uppvisningar av superstars förgyller, precis så som krävs för att ett fotbolls-VM skall bli till en oförglömlig milstolpe.

Det är ju inte kompakta försvarsinsatser som gömmer sig i vår minnesbank. Det är profilerna, det är artisteriet, de spektakulära målen, de sköna personligheterna.

Stjärnornas parad

Pele från 1958 och 1970, Gerd Müller och Beckenbauer från 1974, Mario Kempes som den frustande pampashingsten i Argentinas guldlag på hemmaplan 1978, Italiens Paolo Rossi som avgjorde 1982, den oförliknelige Maradona 1986 i Mexiko - den spelare som betytt mest för sitt landslag genom alla tider (möjligen kan Neymar komma att få samma betydelse i dagens Brasilien) - Sveriges alla fantastiskt fina mål och charmerande uppvisningar 1994 (då finalen mellan Brasilien och Italien faktiskt blev ett sömnpiller), Frankrike som erövrade inte bara världen utan (framförallt) sin egen lite uppnäst, nonchalanta fotbollsnation 1998, Ronaldo (alltså Brasiliens) som äntligen fick spela en avgörande roll för Brasilien 2002. Fyra år senare vann Italien men mest minns vi förstås det stora geniet Zinedine Zidanes huvudlösa skalle mot Materazzi. Från 2010 sitter Hollands brutala finalspel kvar i skallen, neddämat dock av lille Iniestas spanska segermål på övertid.

Tränare talar helst om försvarsspel. Försvarsorganisation är tränarnas pornografi - även när det har snudd på sadistiska inslag. Tränare har inte namn och mål i skallen, de har ritningar. När Argentina mötte Iran berömde TV4:s Hasse Backe Irans försvarsspel. Men hur svårt är det för försvarare att hinna upp tandlösa gauchos som är ute på pampas och promenerar till synes helt bekymmerslöst?

Bland mycket som årets VM visat är - och det är egentligen en gammal sanning - att ett lag som orkar mycket, springer mest på kvicka ben mycket väl kan slå ett lag som spelare för spelare förväntas vara bättre än sin motståndare. Vilja och sammanhållning slår väldigt ofta talang. Mexiko, Chile, Colombia och Costa Rica har varit välbehövliga väckarklockor för tränare och spelare som trott att tiden står stilla.

Messi inte lika delaktig

Men naturligtvis finns det gränser. 

Lionel Messi bevisade det där när han till slut avgjorde matchen i ett enda genialt ögonblick. Du kan döda ett lag men du kan aldrig döda ett geni.

Det skulle förvåna mig om Messi blir det här VM:ets stora stjärna. Hans lag är inte tillräckligt bra och Messi är inte lika delaktig i allt vad laget gör som t ex hans numera slimmade föregångare Diego Maradona var under VM i Mexiko 1986. Han var en diamant i en sophög, han använde Guds hand men han var också mänskligt briljant som ingen annan.

Det har varit målrikt, överraskande, frejdiga underdogs, bra spel, men också dessa underpresterande primadonnor, denna bekväma gåfotboll, denna tro på att begåvning alltid slår vilja och hårt arbete - och det har, som sagt, straffat sig…

…och så har vi i koncentrat fått se ett problem som brett ut sig mer och mer i dagens fotbollen, ett "jag-har-en-arm-omkring-din-hals-fotboll som domare i hela världen och i alla organisationer måste ta itu med. Om det så måste ske med handbojor.

Brottslighet i straffområdena

Fotbollens nypåfunna, eller i varje fall accelererande hand-arbete, armkrok, nacksving och livtag förfular, destruerar och förstör fotbollen. Och alldeles för mycket av det slinker igenom. De fula påhoppen bakifrån, stämplingarna, våldsangreppen med sulor och dubbar har minskat, tröjdragningarna finns där men försvåras av de kondomtajta tröjorna. Men all denna brottning. Alla armar kring halsar, alla handgrepp och livtag. Vid hörnor mest men också ute på planen. Här har domarna och regelmakarna nästa gigantiska område att ge sig på. 

Det finns brottslighet i straffområdet vid varenda hörna och jag bara väntar på att domarna skall våga att peka på straffpunkten lite oftare.

Det heter fotboll. 

Det finns en annan sport som vi vant oss vid att sortera in under begreppet kampsporter. Den heter handboll.

Men lika lika som man får sparkas i handboll får man ta strupgrepp i fotboll. Bort med det.