Det här är Nina Wennerström

Ett av de största problemen inom ungdomsidrotten är att så många flickor  lägger av när de är 13-16 år. 

Hur blev det så här?

= Var målen för högt satta?

= Var tidsmarginalen för snävt tilltagen?

= Finns det inte tillräckligt många kvinnor som duger?

På de två första frågorna svarar jag bestämt nej och på den tredje ett lika bestämt jo.

Ingen utveckling alls

Jag sneglar på det jämställdhetsarbetet som har stannat helt och hållet. Det är bara att titta på fakta, det finns inte fler kvinnor i beslutande positioner i dag jämfört med för fyra år sedan. 

Det är bara ett exempel på hur delmålen från Riksidrottsförbundets (RF) stämma 2011 inte kan uppnås till nästa stämma 2017. 

Se här på fakta:

• Målet: Kvinnor och män i alla beslutande och rådgivande organ är representerade med minst 40 procent.

RF-statistiken: Bara 27 av de 71 specialförbunden når målet. Sammantaget utgörs specialförbundens styrelser av 65 procent män och 35 procent kvinnor. Egentligen samma skillnad i könsfördelningen som för fyra år sedan.

• Målet: Andelen kvinnor respektive män på högre befattningar, till exempel generalsekreterare/förbunds chef, sport-/utbildnings-/utvecklingschef eller liknande, inom idrottens olika organisationer uppgår till minst 40 procent. 

RF-statistiken: förhållandet är 70–30.

• Målet: Valberedningar på alla nivåer, utöver ordförande, består av lika antal kvinnor och män.

RF-statistiken: endast 16 av 71 specialförbund når målet. I två specialförbund utgörs valberedningen av enbart män.

• Målet: Andelen kvinnliga och manliga tränare inom respektive idrott och i bland annat SF:s landslagsverksamhet uppgår till minst 40 procent.

RF-statistiken: I seniorlandslagen är 72 procent av landslagstränarna (eller motsvarande) män och 28 procent kvinnor.

Det finns kandidater

Ambitionen från stämman 2011 var inte för hög och tidsmarginalen på sex år borde ha varit fullt tillräcklig i en folkrörelse där genusfrågan lyftes på 1970-talet och på 90-talet hade en framskjuten placering på agendan.

Även om vi sett ett antal forskningsrapporter och studier som visar att kvinnor är underrepresenterade har ansträngningarna för att skapa balans varit sällsynta.

Den som hävdar motsatsen säger indirekt att det inte finns tillräckligt många kvinnor som platsar i en styrelse för att skapa åtminstone 60–40-förhållande men det gör det naturligtvis.

Som grundare och vd i ett sportmanagement-bolag och i min egenskap som turneringsdirektör för WTA-turneringen, Ericsson Open i Båstad, kommer jag dagligen i kontakt med kvinnor som på olika sätt kan inspirera och bidra till att stärka och utveckla svensk idrott.

Visst finns kandidaterna till olika sysslor!

Män söker män

Det handlar nog inte om någon medveten könsdiskriminering och är förmodligen inte heller uttryck för en syn att kvinnor generellt inte skulle duga. Istället bottnar det i homosocialitet. Den är inte specifik för idrotten utan vi ser följderna av den i rekryteringen av chefer och till styrelseposter även på en rad andra områden. 

Män söker män. Det är inget nytt. 

Att män har fler män än kvinnor i sitt nätverk är lika naturligt som det omvända men skapar lika fullt ett problem då männen är i kraftig majoritet i valberedningarna.

En del hävdar att homosocialitet kan brytas endast genom kvotering. Jag är ingen vän av kvotering. Utom just då det gäller valberedningarna.

Där har vi nyckelpersonerna.

Ska väljas efter kompetens

Med en större jämvikt i valberedningarna är jag övertygad om att saken skulle få en naturlig lösning. Då skulle valberedningens kvinnliga ledamöter plocka fram starka styrelsekandidater i sina nätverk. Med fler kvinnliga styrelseledamöter i klubbarna ökar möjligheten för de kvinnliga tränarna/ledarna att bli sedda. Det samma gäller inom landslag och förbund. 

”Nina, vi behöver en kvinna i styrelsen. Har du lust att ställa upp?”.

Tack, men nej tack, hade mitt svar varit. Att kvinnor ska kvoteras in för att sedan visa sin kompetens är fel väg. Var och en, oavsett kön, vill känna tillit och uppmuntran via sin kunskap. Inte efter kön!

Det är inget självändamål att en styrelse till minst 40 procent ska bestå av kvinnor. Det är inte siffran i sig som är det viktiga utan allt positivt som uppstår. Och det skulle utveckla svensk idrott.

Vill ha en kvinnlig förebild

Män och kvinnor har ofta skilda erfarenheter med sig från sin egen aktiva tid. 

Ett av de största problemen är att så många flickor slutar i åldern 13-16 år. Det gäller även pojkar, men tappet av tjejer är betydligt större. Att idrottandet i den åldern ofta blir mer tävlingsinriktat är en förklaring. Att lag splittras och nya tränare tillkommer är en annan.

Att det finns alltför få kvinnliga tränare har också stor betydelse. För flickor 13–16 år är det viktigt att ha just en kvinnlig förebild. I synnerhet om de har en egen erfarenhet av problemen i tonåren.. 

Att Emma, Alice, Maja och alla de andra fortsätter med tennis, fotboll, innebandy eller vilken sport det än må gälla är en fråga som berör inte bara idrotten. 

Naturligt att stanna i idrotten

I grunden handlar det om en till stor del outnyttjad möjlighet att stärka folkhälsan. Det om något borde ligga i idrottsrörelsens intresse.

Hur många som blir proffs eller når stora framgångar i sin idrott är därför av underordnat intresse. Dessutom, ju längre upp i åldern flickorna stimuleras att fortsätta med sin idrott desto större är möjligheten att de en dag ser det som naturligt att stanna i sporten. Det kan vara som ledare, tränare eller i någon annan roll.

Jag är en i mängden av kvinnor som under junioråren var ett löfte (tennis) men inte lyckades förverkliga proffsdrömmen.

Ändå lever jag i dag min dröm via sporten. Den möjligheten kan långt fler få.