Vi drivs av att göra det vi tror på, det vi själva tycker om och det vi vet gör skillnad för många oavsett ålder och ambitionsnivå. När vi åter får förutsättningar väcks också engagemang på nytt och nya idéer. 

Det är en intressant tid vi är i och en spännande tid vi har framför oss. I förra veckan utsågs Anders Ygeman till integrations- och migrationsminister med ansvar för idrottsfrågor. Varje gång kommer synpunkter på vad som är bättre eller sämre – idrottsminister med bara idrott i sin portfölj eller idrottsminister med ytterligare ministeransvar. 

Bra med den ministerrollen

Jag kan förstå höjda röster för en renodlad idrottsminister då de bottnar i ett brinnande intresse för idrottens bästa och viljan att placera idrotten på Sverigekartan som något av det viktigaste och finaste vi vet. Men jag vet också att det är bra när en minister har flera områden och flera kontakter inom en regering. 

En renodlad roll riskerar bli ensam och därmed kontraproduktiv. Det är min bestämda uppfattning. 

Värdet av gemenskapen

Idrotten är fantastisk, alla 880 000 ideella ledare och 3.3 miljoner medlemmar är en folkrörelse av ett slag och en storlek som är unik. Barn, unga, vuxna och äldre som är med i idrottsföreningar mår bättre, är en del av en gemenskap och ett sammanhang och har en meningsfull fritid. 

Det kan vara bra att försöka ha med sig bilden av det som rent statistiskt är den vanligaste idrottsföreningen vad gäller storlek – för jag tror att vi ibland går bort oss och ser elitföreningar framför oss – med stora medlemsskaror och stora supporterorganisationer. Men drygt två av tio idrottsföreningar har högts 50 medlemmar, fyra av tio idrottsföreningar har mellan 50 och 200 medlemmar och fyra av tio idrottsföreningar har fler än 200 medlemmar.  

Som förtroendevald för den samlade idrotten är det fantastiskt att följa och möta det intresse som idrotten väcker, oavsett om det kommer från kändisar i riksmedia, eller från ledare i föreningar runt om i hela vårt land. 

Något av det allra bästa med att restriktionerna togs bort i september är att jag åter får möjlighet att resa runt i Sverige och möta förtroendevalda och ledare i föreningar i städer och på landsbygden. 

Slitna villkor

Det ger en inblick i utmaningarna som idrotten möter varje dag, den glädje som upplevs när verksamheten växer och frustrationen över att ibland inte uppskattas för allt som utförs för samhället där idrottsföreningen verkar. 

I sin vardag brottas föreningen ofta med att hitta utrymme för idrotten nära föreningen. Det kan handla om behov av renovering av slitna hallar eller isytor, köer till tider i storstäder eller att plats för idrott glöms bort när nya bostadsområden byggs. 

Det andra som jag upprepar om och om igen är vikten av politikens förståelse för idrottens betydelse – både i kommuner, regionalt och självklart även på riksnivå. Det är inte alla som själva gillar att idrotta – men ingen borde kunde blunda för vikten av idrottsföreningar för fysisk aktivitet, mötesplatser i samhället för gemenskap, inkludering och samhörighet. 

Pandemin har gjort revor i idrottsrörelsen. Ungdomar har tappat sugen och ledare, domare och förtroendevalda likaså. De som enträget fortsätter har belastats hårt under pandemin och här behövs långsiktiga satsningar där ekonomiskt stöd är en del. 

Har sagt det till dem

Långsiktigt extra stöd av samma storlek som återstartsstödet för 2022 och även för 2023 och 2024 är ett måste. Det har jag också tydligt framfört till vår nya idrottsminister. 

Dessutom behövs stöd i form av förståelse och uppskattning från politiker på alla nivåer för vad idrotten bidrar med – för att ledare och förtroendevalda ska orka.  Idrottsrörelsen var viktig innan och under pandemin och kommer att vara  än viktigare efter pandemin. När fysisk och psykisk ohälsa ökar är rörelse och gemenskap i förening den bästa medicinen för en bättre folkhälsa i hela Sverige. Låt oss också tillse att det finns geografisk plats att idrotta på. Annars klingar alla uppmuntrande ord till mer idrottande ganska ihåligt.