Många barn lever i familjer där det inte finns möjligheter att åka på semester varken inom Sverige eller utomlands. Då kan lägret på hemmaplan eller cupen med laget vara den denaktivitet som blir en sommarupplevelse att minnas för alltid.

Max Wimans artikel i Sydsvenskan om lokala små fotbollsföreningar i Skåne häromdagen visar verkligen på hur idrotten fungerar som ett kitt i samhället. Där föreningen är en mötesplats med gemenskap och där de som är engagerade får känna att deras insats betyder något för andra, de gör skillnad. Idrottsplatsen är avgörande för sammanhållningen både i föreningen och för samhället. Det är runt matcherna man träffar varandra och tar en fika. 

Mina första steg i idrotten tog jag i början av 1950-talet. Mamma o pappa bodde i Solna på Erik Sandberg gata och senare på Bergsstigen. Där låg också idrottsplatsen, där jag blev frälst, och bredvid fanns lektanten och en oas i form av en jättestor park. I går var jag där igen.

Jag fann en förkrympt plan omgiven av Gunnebostängsel och kvar av den jättestora parken finns några slitna gungor på en lika sliten gungställning. Ytan har tagits över av bostadshus. Tänk vad saker och ting förändras när det gäller möjligheterna att röra på sig. 

Att det finns idrottsytor är själva grundpelaren för att idrottsrörelsen ska kunna laga revorna efter pandemin, fortsätta förändringsarbetet och växa sig starkare genom att vara relevanta och nå fler.

 Det gör mig stolt att vi nu också tack vare tålmodigt arbete har fått politiker lokalt, regionalt och på riksnivå att se vikten av idrottsytor, prata om detta och att initiativ tas för att inleda en bättre samverkan. 

Till och med ännu viktigare än idrottsytor är att det i idrottsföreningarna finns engagerade ledare som på sin fritid lägger ner timme efter timme för att barn, unga och vuxna som vill idrotta och ska få göra det. 

Han aktiverade oss

Pandemin har även här skapat revor där ledare slutat, domare och funktionärer som inte haft uppdrag under pandemin har hittat annat engagemang. Förtroendevalda, lagledare, kassörer, föräldrar som står i kiosken, domare och tränare är alla pusselbitar i idrottsrörelsen som vi inte klarar oss utan. 

Jag själv minns Nicke, en självutnämnd duktig och lätt överviktig ledare som på idrottsplatsen i Solna organiserade och aktiverade oss barn. Alla fick vara med, inklusive den så kallade byken, de som inte hörde till de bästa. 

Senare spelade jag i ett av alla lag, lag nummer 18 eller 19 kanske, i AIK. Här hade jag också en fantastisk första ungdomstränare som såg alla och lät alla vara med. 

Ovärderliga insatser

Så kom ihåg att tacka de ideella ledarna inom idrottsrörelsen så ofta du kan. Tillsammans är deras insatser ovärderliga. På planer och i hallar kan spontanidrott uppstå Där kan idrottsrörelsens ledare fortsätta attgöra skillnad som vuxenförebilder för barn och unga. 

Tack vare ledarna är idrottsytorna platser för aktiviteter men också ett extra hem för åtskilliga.