Det betyder att under två år har idrottsrörelsen inte kunnat genomföra 1,2 miljoner aktiviteter. De är så många tillfällen som barn och ungdomar skulle ha träffats för att idrotta, tillfällen som inte blev av. 

Det är så många tillfällen som barn och ungdomar skulle ha rört på sig istället för att som nu gissningsvis sitta kvar framför mobilen, data- eller tv-spel. 

Allt är inte som vanligt

Det är klart att man kan se på siffran och tänka att det var då och att nu när idrotten är igång som vanligt så är väl det inte intressant längre. Det är helt fel. 

Det är effekterna av alla de aktiviteter som inte blev av som idrottsrörelsen tvingas möta och försöka reparera under flera år framåt - både för idrottens egen skull eftersom vi vill behålla medlemmar såklart men också till fördel för samhällsnyttan. 

Vi vet att aktiva i idrotten mår bättre psykiskt och fysiskt, klarar skolan bättre med mera. Det speglar oron i fler än hälften av alla idrottsföreningar. En oro som främst handlar om tonåringar som kanske inte kommer tillbaka men också en rädsla att inte klara att rekrytera nya medlemmar, tränare och ledare och för en svag ekonomi. 

Mer än var tredje förening svarar i en enkät från Riksidrottsförbundet att de upplever att det är svårt att behålla ideella ledare, förtroendevalda och funktionärer. 

När idrottsföreningarna inte kunnat bedriva verksamhet på samma sätt med tävling, match, träning och sociala samvaro har också många föreningar tappat antal medlemmar. Många har tappat sugen och föreningarna uppger att de främst förlorat ungdomar och vuxna men att det finns minskningar i andra åldersgrupper också. 

Idrott för personer med funktionsnedsättning har förlorat många aktiva som under lång tid under pandemin inte haft träning. Det är en grupp där idrotten betyder oerhört mycket för gemenskap och fysiskt och psykiskt välbefinnande. 

Idrotten med hjälp av samhället behöver hjälpas åt för att återrekytera men också med att göra det mer tillgängligt för personer med funktionsnedsättning att idrotta så fler hittar till idrotten. 

Det handlar om allt från att veta att det går att idrotta, till att få assistans att ta sig till och från träning och ekonomisk hjälp med den utrustning som krävs för att kunna idrotta och tävla.

Även föräldrarna slutar

När barn, ungdomar och vuxna slutar, slutar även engagerade föräldrar som ideella ledare, tränare och funktionärer. Det blir en negativ kedja som får stor påverkan över tid. 

Aktiva ungdomar som har kvar kontakten och är medlemmar i föreningen är också framtidens ledare och domare. Mängden utbildning av ledare och funktionärer inom de olika specialidrottsförbunden har minskat med hela 43 procent under 2021 jämfört med 2019. 

En utbildningsskuld har skapats som bland annat riskerar att påverka möjligheten att genomföra matcher, tävlingar och turneringar. 

Några procent av idrottsföreningarna har ökat medlemsantalet och här märks tydligt de idrotter som kunnat hålla igång mycket av sin verksamhet såsom padel, golf och frisbee. 

Elitidrotten har liksom den breda idrotten drabbats hårt med inställda tävlingar, matcher, kval och mästerskap som skjuts på framtiden. Viss elitverksamhet har kunnat upprätthållas - men utan publik. 

Svårigheten att resa och tuffa restriktioner i många länder har försvårat även för träningen och tävling i bra och utmanande miljöer. 

Samtliga specialidrottsförbund hade sin ungdoms- och juniorlandslagsverksamhet nedlagd och genomförde nästan inga läger, tävlingar och matcher. Ovissheten och att vara isolerad har resulterat i minskad motivation och en ökad frustration, stressnivå och nedstämdhet för en del aktiva. Vissa har slutat på grund av minskad motivation. 

Andra utmaningar som nämns är att ha en balans mellan träning och återhämtning när träningsmöjligheterna ökar i brist på tävlingar, och att bygga upp självförtroendet när utövarna inte vet vilken fysisk och idrottslig status de har i relation till andra utövare. 

Måste hitta ny energi

Det råder inget tvivel om att vi inom idrottsrörelsen har stora utmaningar framöver och även om de skiljer sig beroende på idrott så är det också i många fall främst likheter. 

Ska vi orka på alla nivåer, från idrottsledare, företrädare i föreningar, aktiva barn, ungdomar, vuxna och äldre så måste vi tillsammans skapa ny energi. Det handlar både om förutsättningar i form av ekonomiska resurser och om att bidra och ta ansvar för den energi vi själva sprider som måste vara framåtblickande och positiv. 

Vi behöver hjälpas åt att se till att aktiva, ledare, förtroendevalda, domare, funktionärer och föräldrar fortsätter se hur viktiga de alla är för barn, ungdomar och vuxna inom idrotten.

 Jag är mindre bekymrad för 2022 men mer orolig för uteblivet stöd vad gäller 2023 till och med 2025. Först då kan vi klara en återstart och samtidigt fortsätta det viktiga förändringsarbete vi tillsammans i idrottsrörelsen är mitt uppe i – Strategi 2025.